Över en månad har gått sedan jag senast skrev i detta forum men jag ska inte ursäkta mig och lova att jag ska bli bättre för det blir jag definitivt inte.
Så.
Högskolestudenter har inget jullov. Vi har vad som kallas "läsveckor" och då tänker man förstås att det nog visst är ett skönt avslappnat lov men att det heter "läsveckor" av formella skäl.
Då får man dock tänka igen. Här ska skrivas och läsas under juletiden vilket får mig att känna stress och prestationsångest för jag känner mig själv så väl; jag skriver arbeten väldigt långsamt. Och jag gillar att ta lov. Det kommer bli kämpigt.
Jag vill inte kalla mig för "en person med för höga krav på sig själv" eftersom man i och med det anser sig vara lite för smart för vad som helst. Jag skulle snarare vilja påstå att jag är sjukt urusel på somliga saker och undviker därför helst sådant som jag är urusel på. I och med det slipper jag känna mig dålig och kan istället fokusera på sånt som jag är fantastiskt bra på. Till exempel så är jag skitbra på att tala och göra tenduer men den här texten ska inte handla om det, tyvärr.
Numer utbildar jag mig till ämneslärare i dans. Jag ska alltså få lärarlegitimation för att sedan kunna anställas på gymnasieskolan. Ibland (typ idag när jag satt i skolans massagestol och läste kurslitteratur på engelska) tänker jag att jag inte kommer att klara det. Jag kommer inte att bli godkänd i mina kurser och om jag blir det kommer jag aldrig kunna få ett arbete och om jag får det så kommer jag göra hemskt dåligt ifrån mig men eftersom jag aldrig kommer bli godkänd i mina kurser så kommer jag inte behöva hamna där.
Ibland tänker jag så.
Jag tänker ibland att jag inte förstår vad jag gett mig in på.
Gymnasielärare. Det känns som en titel jag inte kan identifiera mig med och när jag tänker på den titeln så får jag lite lät rysningar på mina handleder. Snabbt försöker jag sedan övertala mig genom att ställa mig själv frågan "vad skulle du annars göra?". Efter det kommer jag oftast fram till att detta nog är det bästa valet för mig ändå, för allt annat är nog ändå lite för svårt för mig.
Jag tänker ibland att det nog var dumt av mig att tacka ja till rollen som sekreterare kårens styrelse eftersom att jag ändå inte kommer förstå mina arbetsuppgifter och göra bort mig totalt.
Jag tänker ibland att jag tänker ibland lite för mycket på lite för fel saker.
Inte tror jag att de som möter mig skulle gissa att jag känner så här titt som tätt, att jag inte tror på mig själv. Nej, det tror jag inte för när jag får komplimanger svarar jag oftast "TACK. Eller hur?" eller "Ja, ganska snyggt va?". Jag uppskattar komplimanger men räds inte för att hålla med dem.
Det gör jag nog som ett slags försvar mot mig själv. Det fungerar hur bra som helst! Jag intalar mig själv att jag är bra och går sedan på den lögnen.
(I somliga fall stämmer det också, för vissa saker är jag ju råbra på.)
Jag är nog inte ensam om att ha ett ständigt krig mellan det hurbrasomhelstsjälvförtroendet och det långtnediingenstanssjälvförtroendet. Framförallt inte i denna samtid som proppar oss med ständig information om att DU KAN ALLTID BLI BÄTTRE OCH SNYGGARE och DET FINNS ALLTID NÅGON SOM ÄR BÄTTRE ÄN DU.
Samtidigt finns idag en otrolig individualistisk inställning till livet och överallt syns böcker, planscher och artiklar som skriker EGOBOOST, VAR SJÄLVSTÄNDIG, TAG PLATS, SKRIK DITT NAMN, KÄNN DIG SNYGG.
Så länge samhället omkring mig bär dessa motsägelsefulla påståenden om vad som är okej kommer jag nog fortsätta ha en tvådelad inställning till mig själv.
För ja, jag påverkas uppenbarligen. Önskar att jag kunde vara självständig nog att säga nej till medias uttalanden om att jag måste vara självständig.
I stället för att fortsätta tänka på detta ska jag nu tänka på mina skolarbeten så att jag i slutändan kan förvandla läsveckorna till jullov och få lite julefrid.
tisdag 18 december 2012
torsdag 8 november 2012
Bursdag
HEJ! Idag fyller jag år!!!!
Jag blev väckt av min snubbe med finfrulle och finsång.
Han gav mig en Liv Strömquist så jag blev hemskt glad givetvis.
Min klass sjöng för mig i cafét. Jag fick den största kladdkakebiten till kaffet.
Vi har tränat repertoar. Skitkul.
Nu står min dude i köket och sliter medan jag surplar vin.
Kalla det vad ni vill, jag kallar det jämställt.
Och otroligt trevligt.
Jag älskar att fylla år.
Jag blev väckt av min snubbe med finfrulle och finsång.
Han gav mig en Liv Strömquist så jag blev hemskt glad givetvis.
Min klass sjöng för mig i cafét. Jag fick den största kladdkakebiten till kaffet.
Vi har tränat repertoar. Skitkul.
Nu står min dude i köket och sliter medan jag surplar vin.
Kalla det vad ni vill, jag kallar det jämställt.
Och otroligt trevligt.
Jag älskar att fylla år.
måndag 5 november 2012
katter och smältande isar
Det är början på en ny vecka efter en otroligt fin helg.
Det känns inte dumt alls. Jag är inte ledsen över att helgen är slut, jag är bara himlans glad över att den har upplevts för då har den här måndagen inte känts fullt så tokig!
Jag fick nyss säga hejdå till en nybliven vän jag skaffat mig under helgen. Vännen är ganska liten, lurvig, fläckig och spinner som en katt. För att hon är en katt förstås!
Moira. Den snällaste katten jag har mött och hon har bott hemma hos mig hela helgen! Att vara kattvakt är min nya favvosyssla. Snubben var rätt så begeistrad han också, så nu är man bra sugen på att investera i gosig hårboll. Tänk va. Någon som väntar vid dörren när man kommer hem, som stryker sig kring benen och hoppar upp i ens famn när man sitter i soffan, spinner och buffas.
Att ha katt är bra terapi. När jag bodde hos mamma och pappa och var hemskt ledsen över att mitt knä var helt trasigt så att jag inte kunde dansa, då satt jag i deras soffa och storgrät. Grät som en stucken gris. Tills den lille (fast rätt så jättetjock) svarta katten trippade in i rummet, såg på mig med förvånade ögon för att snart hoppa upp i knät mitt och kramas. Som att han ville trösta mig.
Det vet jag ju inte om han faktiskt ville, kanske ville han bara tigga krubb men det spelar liksom ingen roll för jag blev ju tröstad även om det inte var hans avsikt.
Det som har varit tråkigt med helgen som varit är att jag tänkt svinmycket på klimathotet och på världens helt sämsta klimatpolitik i relation till vad som faktiskt är på väg att ske.
Kristin och jag hade en frustrerad diskussion om saken under vår hetsiga söndagspromenad och bestämde oss nu idag för att (självklart) till en början gå med i klimataktion igen, där vår andra syrra är med och håller i rodret.
Gör det ni också. Snälla?
Börja kompostera också vetja. Och rösta rött som fan.
Nu orkar jag inte hitta någon fiffig fortsättning eller avslut på inlägget för jag är kolossalt trött
och bestämmer förnuftigt att sätta stopp här.
Lovar i stället en kommande fortsättning om både klimatskit och kattskit.
Peace
tisdag 30 oktober 2012
Ensamhet, miljöförstöring och bebisar
I tre dagar har jag gjort ingenting. Det vill säga jag har skrivit min uppsats, läst kurslitteratur, klappat på min magsjuke pojkväns panna, handlat ahlgrens bilar och popcorn, sett alla Kobra och tänkt en massa.
Min pojkvän åkte igår kväll till hembyn så för en kväll plus en dag var jag helt ensam. Inte alls så länge ju. För en vanlig person, en sån som tycker att ensamhet är bra skönt i lagom stora doser.
Jag är inte alls sån. I ungefär en halv dag tycker jag att ensamhet är bekvämt men går det längre tid än så hinner jag få dåndimpen. Idag när jag hade skrivit klart min text till skolan hade jag dessutom hunnit läsa allt i DN om orkanen i USA, om SD:s framgång i svensk politik, alla inlägg från VKM på facebook, Wikipedias sida om Maya-kalendern och teorier om vad som komma skall den tjugoförsta december.
Sen satt jag bara här och tänkte. Gick runt lite i lägenheten, städade lite, tänkte lite mer, skrev lite, tänkte lite mer. Efter en stund hade jag övertygat mig själv om att jag ska dö den tjugoförsta december och blev alldeles tårögd och lätt panikslagen. Lade mig på sängen för att försöka sortera mina tankar och skrev ett desperat SMS till min kära mamma.
Helt och håller galet. Så kan man inte bete sig. Som tur är tog jag på mig mina sköna skor och gick ut till vattnet för en promenad. Det var förmodligen dagens mest kloka beslut för TÄNK vad mycket det gör att komma ut i naturen och se träden, vattnet och höra bruset från vinden, bilarna och löven.
Vi lever ju faktiskt. Jag är här och allt är bra nu.
Lagade lite köttbullar utan kött och pratade med faren i telefon. Åkte sen till min bästa vän vilket var dagens andra skitkloka beslut för TÄNK vad bra det är med en vän som bor nära och man kan lägga sig på hennes soffa och babbla och hon kan svara hur spydigt som helst men med kärlek och få mig att förstå att jag inte ska dö. Vi pratade om att research:a, om konst, om amerikaner och såg en bra film som fick oss att prata om moral och ännu mera konst. På vägen hem blev jag vän med en bebis på tunnelbanan och fick lyckorus i magen när han fnittrade för det finns inget finare.
Om jag inte hade gått en promenad idag och om jag inte hade gått hem till min bästa vän så hade jag säkert suttit hemma och gråtit och det hade varit otroligt onödigt. För jag lever ju.
Och bebisar ska jag ha. Senare alltså.
Jag bör kanske ta det här ensamhetsproblemet på allvar. Eller så ska jag bara promenera mer.
Japp.
Min pojkvän åkte igår kväll till hembyn så för en kväll plus en dag var jag helt ensam. Inte alls så länge ju. För en vanlig person, en sån som tycker att ensamhet är bra skönt i lagom stora doser.
Jag är inte alls sån. I ungefär en halv dag tycker jag att ensamhet är bekvämt men går det längre tid än så hinner jag få dåndimpen. Idag när jag hade skrivit klart min text till skolan hade jag dessutom hunnit läsa allt i DN om orkanen i USA, om SD:s framgång i svensk politik, alla inlägg från VKM på facebook, Wikipedias sida om Maya-kalendern och teorier om vad som komma skall den tjugoförsta december.
Sen satt jag bara här och tänkte. Gick runt lite i lägenheten, städade lite, tänkte lite mer, skrev lite, tänkte lite mer. Efter en stund hade jag övertygat mig själv om att jag ska dö den tjugoförsta december och blev alldeles tårögd och lätt panikslagen. Lade mig på sängen för att försöka sortera mina tankar och skrev ett desperat SMS till min kära mamma.
Helt och håller galet. Så kan man inte bete sig. Som tur är tog jag på mig mina sköna skor och gick ut till vattnet för en promenad. Det var förmodligen dagens mest kloka beslut för TÄNK vad mycket det gör att komma ut i naturen och se träden, vattnet och höra bruset från vinden, bilarna och löven.
Vi lever ju faktiskt. Jag är här och allt är bra nu.
Lagade lite köttbullar utan kött och pratade med faren i telefon. Åkte sen till min bästa vän vilket var dagens andra skitkloka beslut för TÄNK vad bra det är med en vän som bor nära och man kan lägga sig på hennes soffa och babbla och hon kan svara hur spydigt som helst men med kärlek och få mig att förstå att jag inte ska dö. Vi pratade om att research:a, om konst, om amerikaner och såg en bra film som fick oss att prata om moral och ännu mera konst. På vägen hem blev jag vän med en bebis på tunnelbanan och fick lyckorus i magen när han fnittrade för det finns inget finare.
Om jag inte hade gått en promenad idag och om jag inte hade gått hem till min bästa vän så hade jag säkert suttit hemma och gråtit och det hade varit otroligt onödigt. För jag lever ju.
Och bebisar ska jag ha. Senare alltså.
Jag bör kanske ta det här ensamhetsproblemet på allvar. Eller så ska jag bara promenera mer.
Japp.
Hard working, hard schooling
Hej allesammans! Ni kanske trodde att vi redan lagt av med les blogue men där trodde ni fel.
Det råkar vara på så vis att Kristin är en hardworking (alltså jätte) woman in the sjukhusbransch och jag beundrar henne som utöver sitt arbete dessutom hinner läsa en skrivarkurs.
Därav har det inte blivit så mycket utav uppdatering i detta lilla kaneldoftande forum.
Jag själv har inte mycket att skylla på utöver min skolgång vilket visserligen tar upp både tid och energi men jag må säga att jag vid ett flertal tillfällen suttit redo för bloggskrivande, som har avbrutits på grund av något så hejdundrande löjligt som prestationsångest.
Jag vet! Skitlöjligt. Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men man måste förstås bita i det sura äpplet och skriva ändå så att man till slut får kläm på det.
Med en författare till mamma, en skrivälskare till syster och en pluggfantast till (en annan) syster är det svårt att ens vilja ta tag i det.
För tillfället skriver jag mitt slutarbete till en kurs som heter perspektiv på undervisning och lärande.
Jag ska i princip sammanfatta hela kursen på fem sidor. Alltså. Har ju en del (skitmycket) tankar om vad pedagogik innebär för att inte tala om människosyn, etik, filosofi, inlärning, skolpolitik, konst som skolämne OSV.
Fem sidor om allt det där plus lite till.
Hur får jag det till en sammanhängande text? Jag har ingen aning så jag gör som jag alltid gjort nämligen tutar och kör och hoppas på det bästa. Jag borde verkligen plugga grammatik och retorik och allt sådant som man borde lyssnat på i grundskolan men som man sket i totalt för att grundskolan var tråkig. (= Ni ser mina hemska meningsuppbyggnader)
Det var nu dags för en paus från arbetet en liten stund.
Jag har bra lust att åka till skolan och koreografera något litet, mystiskt stycke.
Vill skapa något som slår alla vita kränkta män och SD:are på käften men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Såg igår ett avsnitt av Kobra där de diskuterade om att aktivismen skulle vara det nya konstnärliga uttrycket. Väldigt intressant och jag, lättmanipulerad som alltid, gick förstås igång på tanken att skapa något alldeles helt galet som involverar människor från alla möjliga håll. Det är en kittlande tanke: att använda sin roll i dansvärlden åt att övertyga om att dans går att använda som uttryckssätt i politiska frågor.
Det finns så många olika sätt jag vill använda mig utav dansen.
Först kanske jag bör lära mig att stå på händer.
Dessutom måste uppsatsen skrivas färdigt innan jag påbörjar något projekt.
Hörs,
Nelly
Det råkar vara på så vis att Kristin är en hardworking (alltså jätte) woman in the sjukhusbransch och jag beundrar henne som utöver sitt arbete dessutom hinner läsa en skrivarkurs.
Därav har det inte blivit så mycket utav uppdatering i detta lilla kaneldoftande forum.
Jag själv har inte mycket att skylla på utöver min skolgång vilket visserligen tar upp både tid och energi men jag må säga att jag vid ett flertal tillfällen suttit redo för bloggskrivande, som har avbrutits på grund av något så hejdundrande löjligt som prestationsångest.
Jag vet! Skitlöjligt. Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men man måste förstås bita i det sura äpplet och skriva ändå så att man till slut får kläm på det.
Med en författare till mamma, en skrivälskare till syster och en pluggfantast till (en annan) syster är det svårt att ens vilja ta tag i det.
För tillfället skriver jag mitt slutarbete till en kurs som heter perspektiv på undervisning och lärande.
Jag ska i princip sammanfatta hela kursen på fem sidor. Alltså. Har ju en del (skitmycket) tankar om vad pedagogik innebär för att inte tala om människosyn, etik, filosofi, inlärning, skolpolitik, konst som skolämne OSV.
Fem sidor om allt det där plus lite till.
Hur får jag det till en sammanhängande text? Jag har ingen aning så jag gör som jag alltid gjort nämligen tutar och kör och hoppas på det bästa. Jag borde verkligen plugga grammatik och retorik och allt sådant som man borde lyssnat på i grundskolan men som man sket i totalt för att grundskolan var tråkig. (= Ni ser mina hemska meningsuppbyggnader)
Det var nu dags för en paus från arbetet en liten stund.
Jag har bra lust att åka till skolan och koreografera något litet, mystiskt stycke.
Vill skapa något som slår alla vita kränkta män och SD:are på käften men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Såg igår ett avsnitt av Kobra där de diskuterade om att aktivismen skulle vara det nya konstnärliga uttrycket. Väldigt intressant och jag, lättmanipulerad som alltid, gick förstås igång på tanken att skapa något alldeles helt galet som involverar människor från alla möjliga håll. Det är en kittlande tanke: att använda sin roll i dansvärlden åt att övertyga om att dans går att använda som uttryckssätt i politiska frågor.
Det finns så många olika sätt jag vill använda mig utav dansen.
Först kanske jag bör lära mig att stå på händer.
Dessutom måste uppsatsen skrivas färdigt innan jag påbörjar något projekt.
Hörs,
Nelly
torsdag 6 september 2012
olagligt glad
HEJ.
Jag har under hela sommaren längtat efter höstterminen.
Inte har jag låtit mig lida av dåligt väder, pengabrist eller oinspirerande sommarjobb, för jag har hela tiden vetat att snart,
snart, snart kommer höstterminen och min första tid på DOCH.
När det sen började närma sig höst på riktigt blev jag förstås ordentligt nervös.
Tänk om jag inte kommer trivas, tänk om jag har hyllat skolan för mycket i förtid, tänk om jag inte kommer klara av skolan, tänk om tänk om tänk om..
Men. Nu har snart första veckan som DOCH-student gått och jag kan kort och gott säga att:
Jag går den absolut bästa utbildning som finns.
För mig alltså. Det känns så. Det hade inte kunnat bli bättre, jag känner mig som hemma!
Aldrig tidigare har jag varit så säker på något, så taggad på något och känt så himla JA.
Det må låta fånigt men... För tillfället är det som om jag hittat mitt riktiga kall.
Jag kommer att få dansa, läsa, diskutera, reflektera och ifrågasätta. Jag ska utveckla mig själv till
normkritisk, konstnärlig och inspirerande pedagog och ta chansen att kunna påverka
privatpersoner, politiker och skolvärlden till att förstå fantastisk och viktig danskonsten är!
Vi har under veckan fått föreläsningar och workshops med tema: Makt.
Det är hur intressant som helst. Jag har drunknat i mitt hjärnsvett och gått vilse i mina tankar minst en gång om dagen för att jag tänkt så mycket, tyckt så mycket, ifrågasatt allt jag tänkt och tyckt och samtidigt tagit in alla de andras åsikter och reflektioner.
Så här ska det vara! Nu händer det äntligen - alla mina intressen samlas i en enda stor hög och det faller sig helt naturligt och bland människor jag kan förlika mig med!
Det är svårt att rättvist beskriva allt med ord just nu när jag är övertagen av alla ivriga lycko-känslor. Samtidigt ska nämligen min hjärna tar in oerhört mycket ny information eftersom jag just landat i en helt ny miljö där jag ska vistas i fem hela år för intensivt arbete.
Det är alltså lite svårt att sortera allt just nu.
Men bra är det. Minst sagt.
Jättejävla skitbra.
Jag har under hela sommaren längtat efter höstterminen.
Inte har jag låtit mig lida av dåligt väder, pengabrist eller oinspirerande sommarjobb, för jag har hela tiden vetat att snart,
snart, snart kommer höstterminen och min första tid på DOCH.
När det sen började närma sig höst på riktigt blev jag förstås ordentligt nervös.
Tänk om jag inte kommer trivas, tänk om jag har hyllat skolan för mycket i förtid, tänk om jag inte kommer klara av skolan, tänk om tänk om tänk om..
Men. Nu har snart första veckan som DOCH-student gått och jag kan kort och gott säga att:
Jag går den absolut bästa utbildning som finns.
För mig alltså. Det känns så. Det hade inte kunnat bli bättre, jag känner mig som hemma!
Aldrig tidigare har jag varit så säker på något, så taggad på något och känt så himla JA.
Det må låta fånigt men... För tillfället är det som om jag hittat mitt riktiga kall.
Jag kommer att få dansa, läsa, diskutera, reflektera och ifrågasätta. Jag ska utveckla mig själv till
normkritisk, konstnärlig och inspirerande pedagog och ta chansen att kunna påverka
privatpersoner, politiker och skolvärlden till att förstå fantastisk och viktig danskonsten är!
Vi har under veckan fått föreläsningar och workshops med tema: Makt.
Det är hur intressant som helst. Jag har drunknat i mitt hjärnsvett och gått vilse i mina tankar minst en gång om dagen för att jag tänkt så mycket, tyckt så mycket, ifrågasatt allt jag tänkt och tyckt och samtidigt tagit in alla de andras åsikter och reflektioner.
Så här ska det vara! Nu händer det äntligen - alla mina intressen samlas i en enda stor hög och det faller sig helt naturligt och bland människor jag kan förlika mig med!
Det är svårt att rättvist beskriva allt med ord just nu när jag är övertagen av alla ivriga lycko-känslor. Samtidigt ska nämligen min hjärna tar in oerhört mycket ny information eftersom jag just landat i en helt ny miljö där jag ska vistas i fem hela år för intensivt arbete.
Det är alltså lite svårt att sortera allt just nu.
Men bra är det. Minst sagt.
Jättejävla skitbra.
tisdag 28 augusti 2012
Men det skulle ni aldrig våga
Igår blev jag bjuden på föreställning
av min vän Rosanna!
Rosanna är en sån där nära till mig.
När jag bodde i München under det första året så gjorde hon det med.
Under den första tiden i skolan kunde ingen av lärarna se skillnad på oss. En lärare var övertygad om att vi var systrar. Lite Senare insåg vi själva att det var vi ju också nästan...
Rosannas vän har regisserat föreställningen MEN DET SKULLE NI ALDRIG VÅGA, som nu visas på Oionteatern och jag blev alltså bjuden till att gå på premiären!
Det var en föreställning med två skådespelare, baserad på monologer om bland annat patriarkat, kvinnoförakt och fattigdom i Sverige. Det refererades mycket till SCB.
Den superbra Bianca Kronlöf var en utav skådespelarna.
Att döma utifrån alla pinnstolar som agerade rekvisita så antog jag att hon hade blivit inspirerad utav Birgitta Egebladh, vilket senare visade sig stämma! Det gjorde mig förstås glad eftersom att Birgitta Egerbladh är min allra största favoritperson vad gäller den svenska scenkonstvärlden.
Jag tycker absolut att pjäsen var sevärd så om ni har några stålars och ett par timmar till övers i veckan så är detta ett tips!
Var lite beredd på att som publik bli involverad i framförandet.
Jag fick den här fina lappen efter att jag via pjäsen skickade ett brev till Reinis:
”Vaddå skickade prev till Reinis via pjäsen?” tänker väl du nu.
Ja, gå och upplev spektaklet själv vettja, så förstår du mer!
Rosanna är en sån där nära till mig.
När jag bodde i München under det första året så gjorde hon det med.
Under den första tiden i skolan kunde ingen av lärarna se skillnad på oss. En lärare var övertygad om att vi var systrar. Lite Senare insåg vi själva att det var vi ju också nästan...
Rosannas vän har regisserat föreställningen MEN DET SKULLE NI ALDRIG VÅGA, som nu visas på Oionteatern och jag blev alltså bjuden till att gå på premiären!
Det var en föreställning med två skådespelare, baserad på monologer om bland annat patriarkat, kvinnoförakt och fattigdom i Sverige. Det refererades mycket till SCB.
Den superbra Bianca Kronlöf var en utav skådespelarna.
Att döma utifrån alla pinnstolar som agerade rekvisita så antog jag att hon hade blivit inspirerad utav Birgitta Egebladh, vilket senare visade sig stämma! Det gjorde mig förstås glad eftersom att Birgitta Egerbladh är min allra största favoritperson vad gäller den svenska scenkonstvärlden.
Jag tycker absolut att pjäsen var sevärd så om ni har några stålars och ett par timmar till övers i veckan så är detta ett tips!
Var lite beredd på att som publik bli involverad i framförandet.
Jag fick den här fina lappen efter att jag via pjäsen skickade ett brev till Reinis:
”Vaddå skickade prev till Reinis via pjäsen?” tänker väl du nu.
Ja, gå och upplev spektaklet själv vettja, så förstår du mer!
onsdag 22 augusti 2012
Nu regnar det och regnar och regnar
Nu när Augusti börjar lida mot sitt slut så har jag börjat smaka på ordet Höst väldigt mycket.
Vissa stunder känns det förträffligt bra men andra stunder får jag kalla kårar av tanken.
Tanken på höst.
Sommaren innebär en frihet, vare sig man arbetar eller ej. Vädret tillåter dig att göra så mycket mer än annars och överallt öppnas det upp för aktiviteter och diverse skoj. Uteserveringarna, folkölen,
vattenmelonerna, picknick-filtarna och flexibiliteten erövrar världen. I alla fall min värld.
Sen kommer allt igen. Med mörkret och kylan kommer allt: Människor som pendlar under samma stunder på dagen. Veckodagar är veckodagar och helg är helg. Alla i storstaden bli återigen skygga.
De spontana kompisträffarna minskar. Varenda måndag så längtar varenda svensk till Fredag.
För att inte deppa ihop totalt så försöker jag vända på det förstås.
För det första ska jag påbörja min drömutbildning denna höst så jag kommer nog att vara alldeles för upptagen för att lägga märke till kylan. För det andra så vet jag att jag egentligen mår väldigt bra av att ha tydliga rutiner. Jag gillar att fredagen kommer så efterlängtat. Jag gillar att veta var jag ska varje morgon. Jag gillar att ha en normal dygnsrytm och ett mål med det jag gör. Jag gillar att få studiebidrag varje månad och jag mår bra av regelbundna måltider och att inte dricka alkohol varannan dag.
En sak till som jag tänker på för att muntra upp mig själv är Födelsedagar! Det är min favvogrej på hela vida året.
Inte bara min egen födelsedag utan mina närmsta och käraste också. Tänk att alla människor faktiskt får fira sin alldeles egna dag. Dagen man föddes, dagen man blev till och förmodligen fick sitt namn.
Det är det bästa man kan fira! Dessutom finns inga regler för hur man ska fira. Ingen speciell skinka som ska tillagas, dofter som ska osa, färger som ska pryda eller kläder man ska bära.
Man får göra precis som man vill.
Att hösten närmar sig betyder att många födelsedagar komma skall. Här ska planeras presenter och överraskningar så det skvätter om det!
Dessutom närmar sig min egna födelsedag så småningom... (Okej, om typ 2½ månad men en riktigt födelsedagsnörd börjar faktiskt längta i god tid.)
Då ska jag ta på Leila Lindholm-förklädet och Pippi Långstrump-energin! Å, jag blir så olagligt hurtig av tanken på att fylla år...
Men det bästa med att fylla år och vara jag är att veta att Kristin alltid gör något hemskt trevligt åt mig i present... True story.
Kortfattat: När hösten kommer så tänker jag på dans, tårta och braiga människor!
(Emellanåt gråter jag förstås i och med att att höst är egentligen sämst men det ska vi inte tala om.)
Vissa stunder känns det förträffligt bra men andra stunder får jag kalla kårar av tanken.
Tanken på höst.
Sommaren innebär en frihet, vare sig man arbetar eller ej. Vädret tillåter dig att göra så mycket mer än annars och överallt öppnas det upp för aktiviteter och diverse skoj. Uteserveringarna, folkölen,
vattenmelonerna, picknick-filtarna och flexibiliteten erövrar världen. I alla fall min värld.
Sen kommer allt igen. Med mörkret och kylan kommer allt: Människor som pendlar under samma stunder på dagen. Veckodagar är veckodagar och helg är helg. Alla i storstaden bli återigen skygga.
De spontana kompisträffarna minskar. Varenda måndag så längtar varenda svensk till Fredag.
För att inte deppa ihop totalt så försöker jag vända på det förstås.
För det första ska jag påbörja min drömutbildning denna höst så jag kommer nog att vara alldeles för upptagen för att lägga märke till kylan. För det andra så vet jag att jag egentligen mår väldigt bra av att ha tydliga rutiner. Jag gillar att fredagen kommer så efterlängtat. Jag gillar att veta var jag ska varje morgon. Jag gillar att ha en normal dygnsrytm och ett mål med det jag gör. Jag gillar att få studiebidrag varje månad och jag mår bra av regelbundna måltider och att inte dricka alkohol varannan dag.
En sak till som jag tänker på för att muntra upp mig själv är Födelsedagar! Det är min favvogrej på hela vida året.
Inte bara min egen födelsedag utan mina närmsta och käraste också. Tänk att alla människor faktiskt får fira sin alldeles egna dag. Dagen man föddes, dagen man blev till och förmodligen fick sitt namn.
Det är det bästa man kan fira! Dessutom finns inga regler för hur man ska fira. Ingen speciell skinka som ska tillagas, dofter som ska osa, färger som ska pryda eller kläder man ska bära.
Man får göra precis som man vill.
Att hösten närmar sig betyder att många födelsedagar komma skall. Här ska planeras presenter och överraskningar så det skvätter om det!
Dessutom närmar sig min egna födelsedag så småningom... (Okej, om typ 2½ månad men en riktigt födelsedagsnörd börjar faktiskt längta i god tid.)
Då ska jag ta på Leila Lindholm-förklädet och Pippi Långstrump-energin! Å, jag blir så olagligt hurtig av tanken på att fylla år...
Men det bästa med att fylla år och vara jag är att veta att Kristin alltid gör något hemskt trevligt åt mig i present... True story.
Kortfattat: När hösten kommer så tänker jag på dans, tårta och braiga människor!
(Emellanåt gråter jag förstås i och med att att höst är egentligen sämst men det ska vi inte tala om.)
söndag 19 augusti 2012
Folk är ju så bra på att snacka
Kära syster. Jag förstår din upprördhet. Och jag tänkte berätta varför, men säkert vet du redan.
Att välja att läsa till sjuksköterska var inte självklart för mig. Det var en tanke jag fick någon gång under 2007 och som jag inte riktigt kunde släppa. Jag har inte valt att jobba med min största passion, som du, men inte desto mindre valt något som intresserar och fascinerar mig. Och ska vi tala löner, kan vi ju tala hur länge som helst med massvis av belägg för hur underbetald min yrkesgrupp är. Jag visste ju det, alla pratade om det. Men man kan ju inte välja sitt yrke efter pengar. Det går ju bara inte.
Första gången jag blev ledsen över någon annans kommentar var när en person jag annars tycker mycket om, föreslog att jag skulle börja läsa till civilingenjör istället, "så du tjänar bättre". Kanske skojade hon bara. Eller var hon fullkomligt oförstående inför det faktum att jag faktiskt frivilligt valt att läsa till sjuksköterska? Jag vet inte. Men det gjorde mig ordentligt förbannad och ledsen. Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att föreslå att jag skulle göra nånting annat än det jag stolt stod och berättade om.
En annan ganska vanlig kommentar var "jaha, men ska du inte bli läkare istället?".
I sådana situationer ville jag helst slå människan som uttalat detta på käften. Samtidigt som jag, olustigt nog, märkte att jag skämdes. Tänkte att ja, varför blir jag inte det? Borde jag sikta högre? Plugga naturvetenskapligt basår? Göra högskoleprovet? Söka läkarlinjen? Plugga i fem år? Göra AT-tjänst? Specialisera mig och bli häftig hjärnkirurg? Men nej, nej, nej! Det var ju inte alls det jag ville! Jag ville bli sjuksköterska, så jag sen kunde bli barnmorska och mäta gravidmagar, förlösa ungar, skriva ut preventivmedel på ungdomsmottagningar och tillhöra en av de allra lyckligaste (!) yrkesgrupperna. Inte läsa medicin, skriva ut läkemedel och laga människokroppar. Bara för att det råkar ha högre status.
Men de där kommentarerna. De tar så hårt. Just därför att du själv nånstans blir rädd för att de har rätt. Därför att du känner dig osäker, ängslig och undrar om du gjort rätt val. För velar, det gör man alltid innan man riktigt vet vad man gett sig in i.
Nu när jag är halvvägs till mitt mål och har jobbat ett år har jag en helt annan säkerhet inom mig. Jag är stolt över mitt yrke och kan skratta åt folks dumma kommentarer, möjligtvis bli lite irriterad, men inte tusan tänker jag lägga mer energi än så på vad andra tycker och tänker. För folk generellt är ganska bra på det, att tycka lite hit och dit om saker som de inte vet ett skit om. Andra människors mål och drömmar till exempel. Kort sagt handlar det egentligen om att många människor är ganska klumpiga, det hoppar grodor ur mun på dem, grodor baserade på fördomar eller bara för att de vill ha någonting att säga.
Och angående det här med låga löner, så kan vi ju säga som så, att om sjuksköterskors löner skulle sättas efter det höga arbetstempot, enorma ansvaret och vad de faktiskt åstadkommer (snarare än efter någon rutten gammal tradition som gör att man håller nere lönerna inom de så kallade traditionella kvinnoyrkena), och om lärare och pedagogers löner skulle sättas efter hur de kan påverka och inspirera sina elever, så skulle både du och jag, om vi sköter oss väl (och det kommer vi), vara miljonärer när vi går i pension.
Så skit i det där syster min. Ryck på axlarna istället och bär din framtida yrkesroll med stolthet.
Att välja att läsa till sjuksköterska var inte självklart för mig. Det var en tanke jag fick någon gång under 2007 och som jag inte riktigt kunde släppa. Jag har inte valt att jobba med min största passion, som du, men inte desto mindre valt något som intresserar och fascinerar mig. Och ska vi tala löner, kan vi ju tala hur länge som helst med massvis av belägg för hur underbetald min yrkesgrupp är. Jag visste ju det, alla pratade om det. Men man kan ju inte välja sitt yrke efter pengar. Det går ju bara inte.
Första gången jag blev ledsen över någon annans kommentar var när en person jag annars tycker mycket om, föreslog att jag skulle börja läsa till civilingenjör istället, "så du tjänar bättre". Kanske skojade hon bara. Eller var hon fullkomligt oförstående inför det faktum att jag faktiskt frivilligt valt att läsa till sjuksköterska? Jag vet inte. Men det gjorde mig ordentligt förbannad och ledsen. Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att föreslå att jag skulle göra nånting annat än det jag stolt stod och berättade om.
En annan ganska vanlig kommentar var "jaha, men ska du inte bli läkare istället?".
I sådana situationer ville jag helst slå människan som uttalat detta på käften. Samtidigt som jag, olustigt nog, märkte att jag skämdes. Tänkte att ja, varför blir jag inte det? Borde jag sikta högre? Plugga naturvetenskapligt basår? Göra högskoleprovet? Söka läkarlinjen? Plugga i fem år? Göra AT-tjänst? Specialisera mig och bli häftig hjärnkirurg? Men nej, nej, nej! Det var ju inte alls det jag ville! Jag ville bli sjuksköterska, så jag sen kunde bli barnmorska och mäta gravidmagar, förlösa ungar, skriva ut preventivmedel på ungdomsmottagningar och tillhöra en av de allra lyckligaste (!) yrkesgrupperna. Inte läsa medicin, skriva ut läkemedel och laga människokroppar. Bara för att det råkar ha högre status.
Men de där kommentarerna. De tar så hårt. Just därför att du själv nånstans blir rädd för att de har rätt. Därför att du känner dig osäker, ängslig och undrar om du gjort rätt val. För velar, det gör man alltid innan man riktigt vet vad man gett sig in i.
Nu när jag är halvvägs till mitt mål och har jobbat ett år har jag en helt annan säkerhet inom mig. Jag är stolt över mitt yrke och kan skratta åt folks dumma kommentarer, möjligtvis bli lite irriterad, men inte tusan tänker jag lägga mer energi än så på vad andra tycker och tänker. För folk generellt är ganska bra på det, att tycka lite hit och dit om saker som de inte vet ett skit om. Andra människors mål och drömmar till exempel. Kort sagt handlar det egentligen om att många människor är ganska klumpiga, det hoppar grodor ur mun på dem, grodor baserade på fördomar eller bara för att de vill ha någonting att säga.
Och angående det här med låga löner, så kan vi ju säga som så, att om sjuksköterskors löner skulle sättas efter det höga arbetstempot, enorma ansvaret och vad de faktiskt åstadkommer (snarare än efter någon rutten gammal tradition som gör att man håller nere lönerna inom de så kallade traditionella kvinnoyrkena), och om lärare och pedagogers löner skulle sättas efter hur de kan påverka och inspirera sina elever, så skulle både du och jag, om vi sköter oss väl (och det kommer vi), vara miljonärer när vi går i pension.
Så skit i det där syster min. Ryck på axlarna istället och bär din framtida yrkesroll med stolthet.
torsdag 16 augusti 2012
Nu är det nog.
Det finns ens sak som har stört mig något otroligt denna sommar.
Egentligen har det stört mig under flera år tillbaka. Just nu har det hur som helst runnit över kanten för mig och det är dags att sätta ned fot'n.
Det är en sak som har att göra med kommunikation och pucko:het. När man är pucko alltså.
Det skulle i somliga fall kunna ha att göra med en form utav härskarteknik. Kanske också jantelagen.
Det kan grunda sig i mycket men jag både tror och faktiskt hoppas att det mestadels handlar om ett kommunikationsproblem.
Problemet jag talar om är en konversation som ser ut såhär:
- Så vad gör du annars, Nelly?
- Jag sysslar med dans. Jag ska utbilda mig till danspedagog och ämneslärare.
- Vad kul! Härligt att få plugga och jobba med sitt största intresse .
Men det blir ju svårt för dig att hitta jobb sen vet du! Och synd är det ju på lönen också.
För mig börjar det här bli ordentligt frustrerande eftersom att jag fått höra det så väldigt många gånger. Oftast kommer det från kollegor.
För att göra det tydligt går vi går igenom alla fel från början tycker jag!
1. Du börjar med en positiv infallsvinkel men byter plötsligt spår. Har det kanske att göra med den normativa lågprofil-svensson-mentaliteten att göra, att man instinktivt måste bromsa positivismen ett slag? Eller är det i gott syfte, att du måste förvarna mig för att du gillar mig? Som om JAG av alla människor inte har en aning om vad för värld jag gett mig in i...
2. Måhända tänker du att du bara är rak och realistisk men i själva verket så ifrågasätter du faktiskt en främmande människas yrkesval. Bussigt? Nej, inte särskilt.
3. Du har ingen aning om vad jag har för lön i nuläget och vad jag personligen anser är en låg respektive hög lön. Ändå kan du rakt upp och ned och framför min näsa påstå att jag om ca 6 år kommer att ha en förhållandevis dålig ingångslön? Inte så bussigt det heller nej.
4. Detta blir alltså inte bara riktat mot mig personligen utan det handlar om att du ifrågasätter en hel yrkesgrupp. Det är så himla inte okej och framför allt med tanke på att det rör sig kring ett yrke som i hierarkin bland yrkesroller ligger gaanska så lågt.
Jag vet vad mer som är lågt.
ATT SÄTTA SIG ÖVER ANDRA SOM INTE GJORT DIG NÅGOT ONT
Rätta mig om jag har fel i det här. Det må förstås vara en smula överdrivet men det är det med största medvetenhet. Nu skulle jag vilja ha lite hjälp på traven med hur jag ska svara nästa gång jag får detta svar? Ni vet hur det är, man tänker att "nästa gång......." men så när nästa gång kommer så ler man ändå som vanligt och kommer återigen inte på det förän i efterhand:
Jag ska inte behöva höra det där.
Egentligen har det stört mig under flera år tillbaka. Just nu har det hur som helst runnit över kanten för mig och det är dags att sätta ned fot'n.
Det är en sak som har att göra med kommunikation och pucko:het. När man är pucko alltså.
Det skulle i somliga fall kunna ha att göra med en form utav härskarteknik. Kanske också jantelagen.
Det kan grunda sig i mycket men jag både tror och faktiskt hoppas att det mestadels handlar om ett kommunikationsproblem.
Problemet jag talar om är en konversation som ser ut såhär:
- Så vad gör du annars, Nelly?
- Jag sysslar med dans. Jag ska utbilda mig till danspedagog och ämneslärare.
- Vad kul! Härligt att få plugga och jobba med sitt största intresse .
Men det blir ju svårt för dig att hitta jobb sen vet du! Och synd är det ju på lönen också.
För mig börjar det här bli ordentligt frustrerande eftersom att jag fått höra det så väldigt många gånger. Oftast kommer det från kollegor.
För att göra det tydligt går vi går igenom alla fel från början tycker jag!
1. Du börjar med en positiv infallsvinkel men byter plötsligt spår. Har det kanske att göra med den normativa lågprofil-svensson-mentaliteten att göra, att man instinktivt måste bromsa positivismen ett slag? Eller är det i gott syfte, att du måste förvarna mig för att du gillar mig? Som om JAG av alla människor inte har en aning om vad för värld jag gett mig in i...
2. Måhända tänker du att du bara är rak och realistisk men i själva verket så ifrågasätter du faktiskt en främmande människas yrkesval. Bussigt? Nej, inte särskilt.
3. Du har ingen aning om vad jag har för lön i nuläget och vad jag personligen anser är en låg respektive hög lön. Ändå kan du rakt upp och ned och framför min näsa påstå att jag om ca 6 år kommer att ha en förhållandevis dålig ingångslön? Inte så bussigt det heller nej.
4. Detta blir alltså inte bara riktat mot mig personligen utan det handlar om att du ifrågasätter en hel yrkesgrupp. Det är så himla inte okej och framför allt med tanke på att det rör sig kring ett yrke som i hierarkin bland yrkesroller ligger gaanska så lågt.
Jag vet vad mer som är lågt.
ATT SÄTTA SIG ÖVER ANDRA SOM INTE GJORT DIG NÅGOT ONT
Rätta mig om jag har fel i det här. Det må förstås vara en smula överdrivet men det är det med största medvetenhet. Nu skulle jag vilja ha lite hjälp på traven med hur jag ska svara nästa gång jag får detta svar? Ni vet hur det är, man tänker att "nästa gång......." men så när nästa gång kommer så ler man ändå som vanligt och kommer återigen inte på det förän i efterhand:
Jag ska inte behöva höra det där.
onsdag 15 augusti 2012
Pip-Larssons
Alla minns väl tv-serien Pip-Larssons som producerades för SVT och sändes 1998? Av alla barn- och ungdomsserier jag såg som, ja, barn och ungdom, så är det nog den som ligger mig allra varmast om hjärtat. Som elvaåring, när serien sändes, satt jag klistrad vid teven när det var Pip-Larssons-kväll och jag vet inte hur många gånger jag tittade igenom inspelningarna på videobanden efteråt. För några år sedan upptäckte jag att alla avsnitt ligger uppe på Youtube och har ätit frukost till dem många gånger efter det.
Det är väl det där med en stor, stökig men kärleksfull familj som tilltalar mig mest. En familj som inte tycks passa in någonstans och definitivt inte i den tid de lever i, men de tar hand om varandra och klarar sig ganska bra ändå. Riktigt galant till och med, i slutet. Och jag gillar ju lyckliga slut. Och åh vad jag gillar familjen Larsson-Pip. Stolliga, snälla uppfinnarpappan och yviga, modiga skådespelarmamman, storasyster som möter första kärleken, kaxiga systern som inte hör hemma i femtiotalets snäva kvinnobild men som älskas gränslöst ändå, syster som utåt sett passar in perfekt men som upptäcker att hon har ett mod och en kaxighet hon med, broren som ser allting och har förmågan att berätta, gulliga men listiga broren i underbar blå mjukissoverall och så minsta broren som mest bara äter upp olika saker.
Jag minns att jag läste Kastrullresan, boken som serien är baserad på, efter att jag sett tv-serien. Och blev så besviken. Boken är skriven av Edith Unnerstad och gavs ut 1949. Det var liksom ett litet annat tänk på den tiden, och vad jag minns avspeglades det ganska tydligt i boken. Familjen Larsson var så kuttrigt urgulliga att det var svårt att stå ut med, även för mig som 11-åring, uppenbarligen. Och familjemedlemmarna var inte alls lika karaktärerna i tv-serien. De var riktigt femtiotalskäcka och urtrevliga allihop, inte alls lika våghalsade och utstickande. Jag tror faktiskt inte ens jag läste färdigt boken, så besviken blev jag. Nu var det ju så hemskt längesen jag läste den, och jag antar att om jag läste om den idag skulle jag kanske se att familjen Larsson var annorlunda nog för den tiden, att det kanske inte gick att göra dem mer egensinniga än vad Edith säkert ändå gjorde. Eller gick och gick. Pippi Långstrump gavs ju faktiskt ut samma decennium. Och jäklar vad hon skakade om i barnlitteraturen. Tack och lov för det!
Men Pippi får jag skriva mer om en annan gång, just nu ville jag bara förklara min kärlek till SVT:s familjen Larsson. Punkt.
Det är väl det där med en stor, stökig men kärleksfull familj som tilltalar mig mest. En familj som inte tycks passa in någonstans och definitivt inte i den tid de lever i, men de tar hand om varandra och klarar sig ganska bra ändå. Riktigt galant till och med, i slutet. Och jag gillar ju lyckliga slut. Och åh vad jag gillar familjen Larsson-Pip. Stolliga, snälla uppfinnarpappan och yviga, modiga skådespelarmamman, storasyster som möter första kärleken, kaxiga systern som inte hör hemma i femtiotalets snäva kvinnobild men som älskas gränslöst ändå, syster som utåt sett passar in perfekt men som upptäcker att hon har ett mod och en kaxighet hon med, broren som ser allting och har förmågan att berätta, gulliga men listiga broren i underbar blå mjukissoverall och så minsta broren som mest bara äter upp olika saker.
Jag minns att jag läste Kastrullresan, boken som serien är baserad på, efter att jag sett tv-serien. Och blev så besviken. Boken är skriven av Edith Unnerstad och gavs ut 1949. Det var liksom ett litet annat tänk på den tiden, och vad jag minns avspeglades det ganska tydligt i boken. Familjen Larsson var så kuttrigt urgulliga att det var svårt att stå ut med, även för mig som 11-åring, uppenbarligen. Och familjemedlemmarna var inte alls lika karaktärerna i tv-serien. De var riktigt femtiotalskäcka och urtrevliga allihop, inte alls lika våghalsade och utstickande. Jag tror faktiskt inte ens jag läste färdigt boken, så besviken blev jag. Nu var det ju så hemskt längesen jag läste den, och jag antar att om jag läste om den idag skulle jag kanske se att familjen Larsson var annorlunda nog för den tiden, att det kanske inte gick att göra dem mer egensinniga än vad Edith säkert ändå gjorde. Eller gick och gick. Pippi Långstrump gavs ju faktiskt ut samma decennium. Och jäklar vad hon skakade om i barnlitteraturen. Tack och lov för det!
Men Pippi får jag skriva mer om en annan gång, just nu ville jag bara förklara min kärlek till SVT:s familjen Larsson. Punkt.
måndag 13 augusti 2012
Om hur man vill ha sitt hem
I helgen har jag och V målat om köket. Eller alltså, vi hade planerat det i alla fall, att vi skulle bli klara igår. Det blev vi inte. Först skulle hela köket plastas in, sen skulle det spacklas, sen skulle spacklet torka, sen skulle det slipas, sen skulle det spacklas igen, sen skulle spacklet torka igen, och sen skulle det slipas igen. Jag ska erkänna att den där spackel-och-slipar-biten har skötts helt och hållet av V. Som tack för att han fått svettas betydligt mer än jag under den gångna helgen har jag istället varit frukostansvarig, vikt tvätt, oljat in en klädhängargrej vi ska sätta upp på väggen, lagat några jeans och då och då stuckit in huvudet i köket och hejat på. Och så äntligen, i går kväll vid åttatiden, var det dags att stryka på första lagret grundfärg. Då minsann var jag med och målade för glatta livet. När väl färgen kommer på blir vårt kök det tjusigaste i kvarteret och ingen kommer ha en sån snygg vägg att titta på när de lagar mat som jag! Vardagen blir verkligen roligare med färg, och vi har valt en rätt så knallig grön färg åt det mintiga hållet.
Mitt första halvår i Stockholm bodde jag i en andrahandslägenhet med min kära vän D. Det var en stor tvåa på 70 kvadrat och vi var såklart glada över att få någonstans att bo när alla pratade om hur svårt det var att hitta något i den här stan. Men åh så tråkig den lägenheten var. Fräsch och fin, ja visst, men tråkig. Allting gick i grått, svart och vitt och den blev inte roligare hur mycket vi än ansträngde oss för att pimpa den. Dessutom var matbordet högblankt och vitt och jag var livrädd för att göra repor. Högblanka möbler är det värsta jag vet och jag förstår verkligen inte poängen med att inreda sitt hem med saker man knappt kan använda av rädsla för att förstöra dem. Men, så är jag också uppvuxen i ett hem utan prydnadssaker och med slitstarka skinnsoffor där jag och syskonen säkerligen kräkts ett antal gånger utan att det lämnat spår. Fullt så praktisk som mamma och pappa blir jag aldrig, eftersom jag vurmar för det som är vackert, men jag kan lova att en högblank möbel aldrig kommer innanför tröskeln här hemma om jag får bestämma. Och inga glasbord. Jag råkar nämligen vara en första klassens glaskrossare.
Mitt första halvår i Stockholm bodde jag i en andrahandslägenhet med min kära vän D. Det var en stor tvåa på 70 kvadrat och vi var såklart glada över att få någonstans att bo när alla pratade om hur svårt det var att hitta något i den här stan. Men åh så tråkig den lägenheten var. Fräsch och fin, ja visst, men tråkig. Allting gick i grått, svart och vitt och den blev inte roligare hur mycket vi än ansträngde oss för att pimpa den. Dessutom var matbordet högblankt och vitt och jag var livrädd för att göra repor. Högblanka möbler är det värsta jag vet och jag förstår verkligen inte poängen med att inreda sitt hem med saker man knappt kan använda av rädsla för att förstöra dem. Men, så är jag också uppvuxen i ett hem utan prydnadssaker och med slitstarka skinnsoffor där jag och syskonen säkerligen kräkts ett antal gånger utan att det lämnat spår. Fullt så praktisk som mamma och pappa blir jag aldrig, eftersom jag vurmar för det som är vackert, men jag kan lova att en högblank möbel aldrig kommer innanför tröskeln här hemma om jag får bestämma. Och inga glasbord. Jag råkar nämligen vara en första klassens glaskrossare.
måndag 6 augusti 2012
sommar och höst. vinter och vår.
Förra veckan var en utmärkt maffig vecka. Alla mina bästaste vänner från olika håll fick jag umgås med och jag var ute i natten och dansade tre hela gånger!
Söders alla bästa gator blev gjorda och cafébesöken var inte nådiga.
Dessutom såg jag Batman två gånger på bio... En dyr men finfin vecka, skulle jag säga.
Såna behövs väl ibland kan jag tänka mig och framför allt under sommaren, för i höst börjar ju allvaret och då har man inte tid för massa skoj! (fast skolan kommer ju bara vara skoj så'atte whoop whoop. Att ha valt sin bästaste hobby som yrke får en att känna sig som queen of the world.)
Idag påbörjades en helt annan slags vecka! Jag har haft en utmärkt dag men på ett annat sätt än förra veckan.
Enmanspromenad, joggingtur (NU BLIR MAMMA GLA'), bokslukning vid vattnet, sojakorvsmiddag och lite radikalfeministisk teaterföreställning med syrro sådär på kvällskvisten.
Plus mornin' moustache kisses. Trevligt värre.
I morgon ska jag göra samma fast minus teater plus att packa inför skåneresan och göra matsäck inför sittapåtågifleratimmar. Det bästa med tågresor och diverse utflykter är ju matsäcken! Jag gillar verkligen att äta och framför allt när man har packat ned det i en picknickväska med små burkar och servetter och övrig picknick material. Helst ska det vara smörgås i smörgåspapper och saft i glasflaska för då kan man leka att man är Madicken och Lisabet som sitter i trädet omringat av tjurar.
(Hm. Kom just på att Kristin tidigare dragit paraleller mellan tåg, smörgåsar och astrid lindgren...)
Nu ska jag dricka te och sen lägga mig på golvet och tänka på dans. Sånt som man vanligtvis gör en måndagkväll förstås.
Förlåt för att jag inte skrivit något intressant. Jag orkade inte. Behövde bara känna mina fingrar mot tangenterna en liten stund.
Peace
Söders alla bästa gator blev gjorda och cafébesöken var inte nådiga.
Dessutom såg jag Batman två gånger på bio... En dyr men finfin vecka, skulle jag säga.
Såna behövs väl ibland kan jag tänka mig och framför allt under sommaren, för i höst börjar ju allvaret och då har man inte tid för massa skoj! (fast skolan kommer ju bara vara skoj så'atte whoop whoop. Att ha valt sin bästaste hobby som yrke får en att känna sig som queen of the world.)
Idag påbörjades en helt annan slags vecka! Jag har haft en utmärkt dag men på ett annat sätt än förra veckan.
Enmanspromenad, joggingtur (NU BLIR MAMMA GLA'), bokslukning vid vattnet, sojakorvsmiddag och lite radikalfeministisk teaterföreställning med syrro sådär på kvällskvisten.
Plus mornin' moustache kisses. Trevligt värre.
I morgon ska jag göra samma fast minus teater plus att packa inför skåneresan och göra matsäck inför sittapåtågifleratimmar. Det bästa med tågresor och diverse utflykter är ju matsäcken! Jag gillar verkligen att äta och framför allt när man har packat ned det i en picknickväska med små burkar och servetter och övrig picknick material. Helst ska det vara smörgås i smörgåspapper och saft i glasflaska för då kan man leka att man är Madicken och Lisabet som sitter i trädet omringat av tjurar.
(Hm. Kom just på att Kristin tidigare dragit paraleller mellan tåg, smörgåsar och astrid lindgren...)
Nu ska jag dricka te och sen lägga mig på golvet och tänka på dans. Sånt som man vanligtvis gör en måndagkväll förstås.
Förlåt för att jag inte skrivit något intressant. Jag orkade inte. Behövde bara känna mina fingrar mot tangenterna en liten stund.
Peace
lördag 28 juli 2012
Mot österlen!
Hej alla gla'a. Här sitter jag och semesterplanerar och har mig! Resten av min stora familj är i Sandviken och firar storebrorens 40-årsdag men jag kunde tyvärr inte delta i kalasandet då jag har arbete att utföra här i storstan. Sitter i detta nu och tar en Åbro Sigill ekologisk öl (Hittade i kylen, den är inte min men. trevligt.) medan jag kikar på Skillinge och Simrishamns hemsidor. Hemskt kul!
Mina morföräldrar är bosatta i Skillinge och ni har antagligen läst här på bloggen om att min kära syster Kristin nyligen varit där på besök. Nu är det hur som helst min tur och jag ser fram emot det något enormt. Det var ca 4 år sedan jag var där sist men innan dess var jag där oftare.
När jag tänker på Skillinge så tänker jag på hur jag och Kristin cyklade och cyklade och cyklade. Enormt lång strand. Fisklukt. Tånglukt. Spela boule i trädgården. Fåglarna på kvällen. Dingla med benen vid hamnen. Glass. Kavring. De otroligt söta små husen i byn.
Min semesterpepp försvinner inte heller av att jag går in på hemsidan och ser i spalten till vänster: krusbärsfestival. (TREVLIGT VÄRRE)
Inte heller försvinner den när jag på Simrishamns hemsida ser:
Sillens dag.
Alltså åh! Hur fint? Jag menar: "Röken Seaside", "Sillabord på hamnplan" och "Glada Räkan - öppet till 22". Det återstår bara en fråga:
Varför besöker jag ej oftare Skåneland?
Nu ska jag fortsätta sippa på min öl i min ensamhet och drömma mig bort till måsarnas skri.
(Behövs dock ej, finns gott om mås i Fredhäll.)
Mina morföräldrar är bosatta i Skillinge och ni har antagligen läst här på bloggen om att min kära syster Kristin nyligen varit där på besök. Nu är det hur som helst min tur och jag ser fram emot det något enormt. Det var ca 4 år sedan jag var där sist men innan dess var jag där oftare.
När jag tänker på Skillinge så tänker jag på hur jag och Kristin cyklade och cyklade och cyklade. Enormt lång strand. Fisklukt. Tånglukt. Spela boule i trädgården. Fåglarna på kvällen. Dingla med benen vid hamnen. Glass. Kavring. De otroligt söta små husen i byn.
Min semesterpepp försvinner inte heller av att jag går in på hemsidan och ser i spalten till vänster: krusbärsfestival. (TREVLIGT VÄRRE)
Inte heller försvinner den när jag på Simrishamns hemsida ser:
Sillens dag.
Alltså åh! Hur fint? Jag menar: "Röken Seaside", "Sillabord på hamnplan" och "Glada Räkan - öppet till 22". Det återstår bara en fråga:
Varför besöker jag ej oftare Skåneland?
Nu ska jag fortsätta sippa på min öl i min ensamhet och drömma mig bort till måsarnas skri.
(Behövs dock ej, finns gott om mås i Fredhäll.)
Snart är vi två om den österlenska solbrännan.
måndag 23 juli 2012
På tåget mot Malmö
Hej kära vänner. Jag och V sitter på tåget ned mot Malmö. Varje gång jag åker tåg tänker jag på Lotta på Bråkmakargatan när hon klistrar prickig korv på tågfönstret. Precis vad jag också skulle vilja göra om jag hade en prickig korv-macka och hade lite tråkigt. Fast idag är det chevre på min macka och det smarriga pålägget har jag ingen lust att slösa på.
När vi är framme i Malmö ska vi ta Pågatåget till Simrishamn och bli upphämtade av min mormor och morfar som vi tänkte hänga med i två dagar. Jag tänker fråga ut dem om spännande historier från deras ungdom, äta fisk och förhoppningsvis bada i havet.
Sen åker vi tillbaka till Malmö, checkar in på Scandic Hotel och njuter av frukostbuffé i 3 dagar. Vad som sen händer i själva stan får vi se, men jag känner i lilltån att det kan bli något riktigt bra. Vi höres!
När vi är framme i Malmö ska vi ta Pågatåget till Simrishamn och bli upphämtade av min mormor och morfar som vi tänkte hänga med i två dagar. Jag tänker fråga ut dem om spännande historier från deras ungdom, äta fisk och förhoppningsvis bada i havet.
Sen åker vi tillbaka till Malmö, checkar in på Scandic Hotel och njuter av frukostbuffé i 3 dagar. Vad som sen händer i själva stan får vi se, men jag känner i lilltån att det kan bli något riktigt bra. Vi höres!
tisdag 17 juli 2012
Sommar i P1 får mig att somna
Varje försommar är jag alltid lika nyfiken och entusiastisk över vilka som ska bli årets pratare i Sommar i P1. Jag ögnar igenom den långa listan när den äntligen släpps, klipper ut den ur dagstidningen och ringar in mina favoriter, de som jag ser fram emot allra mest. Oftast är inte de inte fler än sisådär fem, sex personer av totalt 58. Så planerar jag mina dagar för att pricka in deras sändningstider, och skulle det nu absolut inte gå så lyssnar jag på internet i efterhand. Sen blir det ju till att strölyssna lite på några andra pratare också, till exempel när man står i köket och lagar mat och vill ha ett lagom trevligt bakgrundsljud.
Men varje sommar blir jag lika besviken. Efter att ha lyssnat på de personer jag planerat att lyssna på, plus några till, har jag knappt klarat av att lyssna färdigt på ens hälften av dem. Och kanske en till två har givit mig nånting. Knappt det.
Jag vet inte om jag har alltför höga förväntningar på människors berättarförmåga, men jag har en känsla av att P1 inte direkt väljer sina pratare efter talang att förmedla en historia. De väljer mediekändisar, skådisar eller entreprenörer som ska sitta och tjata i radion om sina karriärer. Gäsp. När ska dessa kändisar fatta att DET INTE GÅR att sammanfatta hela sitt liv på mindre än 1,5 timme utan att det blir alldeles fruktansvärt platt, ytligt och intetsägande? De bästa pratarna är de som 1, Riktar in sig på en eller två saker, liksom har ett tema, 2, Vågar gå på djupet (utan att för den sakens skull försöka pressa fram lite sentimentalitet, för det är det värsta jag vet, 3, SKITER I ATT HÅLLA PÅ OCH SKRÄVLA OM SIN JÄKLA LYCKADE KARRIÄR!
Det spelar liksom ingen roll att de är skådisar, filmproducenter eller designers. De rabblar sina liv som om de stod utanför och tittade på, och jag blir inte ett dugg avundsjuk på deras karriärer för som det låter har de ju ändå inte lärt sig nånting. Okej, nu kanske jag är väl hård. Klart att de säkert har. Klart att de, liksom alla människor, haft kriser och panikångest och sviktande självförtroende. Men de har inte förmågan att förmedla det. De har inte förmågan att berätta saker för andra på ett intressant sätt. Utom några få väldigt excellenta undantag.
Nej, jag ser ingen annan råd än att Sveriges radio får börja ha audition för sina medverkande i Sommar. Jag kan sitta i juryn. Somnar jag efter tio minuter är den tävlande ute. Allt skulle ju kunna livesändas också, kanske på teve. Skulle blir som ett nytt slags "Idol", fast för folk som redan är kända. Höhö, gud vad nyskapande. Inte.
Nä, skämt åsido, jag vet inte hur man ska råda bot på dessa trista Sommarprogram. Men kanske ett litet steg vore att ta in folk i studion inte enbart på grund av deras långa meritlistor, utan för att de faktiskt har någonting intressant att berätta och därtill har en förmåga att göra det bra.
Men varje sommar blir jag lika besviken. Efter att ha lyssnat på de personer jag planerat att lyssna på, plus några till, har jag knappt klarat av att lyssna färdigt på ens hälften av dem. Och kanske en till två har givit mig nånting. Knappt det.
Jag vet inte om jag har alltför höga förväntningar på människors berättarförmåga, men jag har en känsla av att P1 inte direkt väljer sina pratare efter talang att förmedla en historia. De väljer mediekändisar, skådisar eller entreprenörer som ska sitta och tjata i radion om sina karriärer. Gäsp. När ska dessa kändisar fatta att DET INTE GÅR att sammanfatta hela sitt liv på mindre än 1,5 timme utan att det blir alldeles fruktansvärt platt, ytligt och intetsägande? De bästa pratarna är de som 1, Riktar in sig på en eller två saker, liksom har ett tema, 2, Vågar gå på djupet (utan att för den sakens skull försöka pressa fram lite sentimentalitet, för det är det värsta jag vet, 3, SKITER I ATT HÅLLA PÅ OCH SKRÄVLA OM SIN JÄKLA LYCKADE KARRIÄR!
Det spelar liksom ingen roll att de är skådisar, filmproducenter eller designers. De rabblar sina liv som om de stod utanför och tittade på, och jag blir inte ett dugg avundsjuk på deras karriärer för som det låter har de ju ändå inte lärt sig nånting. Okej, nu kanske jag är väl hård. Klart att de säkert har. Klart att de, liksom alla människor, haft kriser och panikångest och sviktande självförtroende. Men de har inte förmågan att förmedla det. De har inte förmågan att berätta saker för andra på ett intressant sätt. Utom några få väldigt excellenta undantag.
Nej, jag ser ingen annan råd än att Sveriges radio får börja ha audition för sina medverkande i Sommar. Jag kan sitta i juryn. Somnar jag efter tio minuter är den tävlande ute. Allt skulle ju kunna livesändas också, kanske på teve. Skulle blir som ett nytt slags "Idol", fast för folk som redan är kända. Höhö, gud vad nyskapande. Inte.
Nä, skämt åsido, jag vet inte hur man ska råda bot på dessa trista Sommarprogram. Men kanske ett litet steg vore att ta in folk i studion inte enbart på grund av deras långa meritlistor, utan för att de faktiskt har någonting intressant att berätta och därtill har en förmåga att göra det bra.
måndag 16 juli 2012
Heavenly Creatures
När jag gick i högstadiet läste jag en gång ett reportage i tidningen Darling (den enda tidning riktade till unga människor som var värd att läsa vill jag minnas, tyvärr finns den inte kvar längre) om Juliet Hulme och Pauline Parker, två unga väninnor som begick ett fruktansvärt brott tillsammans på 1950-talet. De var inte mer än femton år gamla, två till synes välartade och intelligenta flickor, bosatta i Christchurch på Nya Zeeland. De träffades första gången som tonåringar, när Juliet och hennes familj flyttade till Nya Zeeland från England. Juliet hamnar i samma flickskola som Pauline, och det dröjer inte länge innan de blir de mest förtrogna väninnor. Deras vänskap växer sig allt djupare och mer intensiv, och tillsammans konstruerar de en egen värld som de med jämna mellanrum flyr in i, långt bort ifrån den grå vardagen med krav och förväntningar, oförstående föräldrar och strikta lärare. Ledsamt nog spårar alltsammans ur på det mest tragiska sätt. Pauline förde dagbok under denna tid, och genom den har man kommit att förstå vad som hände och varför.
I reportaget nämndes även att det gjorts en film om de unga kvinnorna, "Heavenly Creatures", som kom ut på biograferna 1994. Det är en av Peter Jacksons tidigaste filmer och den första film han gjorde som inte går under kategorin splatter. En ung Kate Winslet gör debut på vita duken som Juliet Hulme, och fastän det är tydligt att hon kommer direkt från den levande teaterscenen, där dramatiska gester och artikulation passar betydligt bättre än på film, tycker jag hon gör en fin insats. Men så gillar jag ju Kate, mycket. Som Pauline Parker syns Melanie Lynskey som också hon spelar sin roll väl. Jag såg filmen ett par år efter att jag läst reportaget, och såg om den idag då jag av någon anledning kom att tänka på den. Det är en fascinerande men sorglig historia om de unga kvinnorna och jag undrar för mig själv hur oskyldig fantasi kunde gå över i något så tragiskt.
I reportaget nämndes även att det gjorts en film om de unga kvinnorna, "Heavenly Creatures", som kom ut på biograferna 1994. Det är en av Peter Jacksons tidigaste filmer och den första film han gjorde som inte går under kategorin splatter. En ung Kate Winslet gör debut på vita duken som Juliet Hulme, och fastän det är tydligt att hon kommer direkt från den levande teaterscenen, där dramatiska gester och artikulation passar betydligt bättre än på film, tycker jag hon gör en fin insats. Men så gillar jag ju Kate, mycket. Som Pauline Parker syns Melanie Lynskey som också hon spelar sin roll väl. Jag såg filmen ett par år efter att jag läst reportaget, och såg om den idag då jag av någon anledning kom att tänka på den. Det är en fascinerande men sorglig historia om de unga kvinnorna och jag undrar för mig själv hur oskyldig fantasi kunde gå över i något så tragiskt.
söndag 15 juli 2012
Elektronikens makt över människan
Man diskuterar ibland ämnet om människans nuvarande relation med elektronik. Telefoni, internet, maskiner och robotar som styr mer och mer. Jag blev alldeles mörkrädd när min käresta en gång sa:
"Tänk när maskineriet tar över... Vi vill ju nu för tiden att mer och mer ska styras av maskiner och snart kommer vi inte behöva öppna en dörr ens en gång men till slut kommer ju elektroniken att säga ifrån och då sitter vi där inlåsta. Blåsta av det vi skapat för vår fördel."
Och lite så är det ju redan, fast i små doser. När datorn slutar fungera för en stund - paniken som uppstår! Man blir med ens handikappad.
Alla i min generation har känt den paniken.
Det talas en hel del om hurpass mycket internet och mobiltelefoner ökar vår stress och det stämmer ju något otroligt! Idag när min telefon gav upp sitt hopp om livet så bankade mitt hjärta som om jag blivit sårad av en vän:
När jag vaknade i morse så skulle jag med detsamma köpa en sista minuten-biljett på SJ till Gävle.
Mitt internet slutade då helt plötsligt att fungera och jag blev totalt rasande. Jag försökte använda mitt mobila internet men den vägrade samarbeta den också! Jag kände nästan hur svetten började utsöndras i pannan och jag var nära att slå näven i bordet. Biljetterna kan ju ta slut... (och dessutom vill jag streama på svtplay idag)
Till slut fungerade det. Allt var som det skulle:
Tills kvällen kom och jag satt i ett telefonsamtal med mobilen på laddning samtidigt. Helt plötsligt dog min telefon. Den gick inte att få igång igen, den samarbetade inte med laddaren och mitt hjärta slog i dubbelt tempo. Det första jag gjorde var att ringa på hos grannarna, som jag aldrig tidigare hälsat på, för att be om hjälp med deras laddare. Det hjälpte dock inte, min mobil var fortfarande i koma! Dumma idiotiska jävla mobiljävel.
De fina grannarna sa vänligt att de kunde hjälpa mig med mer, om jag behövde ringa något samtal eller liknande. Jag passade på att ringa mina föräldrar för att tala om vilken tid jag kommer i morgon.
Men... Hur skulle jag komma på tåget när min biljett fanns i mobilen?? Panik. Dör. Orkar inte.
Det kändes som att mobilen hade gjort slut med mig. Den låg ju där alldeles nära! Men den var samtidigt så långt borta... Varför gör du så här mot mig? Inget svar förstås. Svart skärm. Inte ens en liten blinkning.
Letade fram bokningsnumret och kom fram till att med hjälp av SJ:s informationsdisk på centralen så kan jag nog få ett utskriven biljett i morgon bitti. Bra. Klart slut. Nu får det vara nog med bekymmer.
Gick hem igen. Allt skulle lösa sig.
Men nej: Jag hade ju numera ingen väckarklocka!
Fick förstås gå tillbaka till mina trevliga grannar. De letade fram en jobbtelefon som jag fick låna och skrev upp numret som det tillhörde. Jag ringde mina föräldrar och gav dem numret och de ska nu ringa kl 0700 i morgon till den telefonen så att jag vaknar. Sedan kan jag lämna telefonen i grannarnas brevinkast.
Allt det här tog hela kvällen plus en del stress. Ja, några skratt också förstås eftersom att man i en sån här situation samtidigt inser hur absurt det är att vi är så beroende av våra prylar.
Jag som vanligtvis är den renaste ramaste pessimisten försökte ändå att ha humöret uppe idag.
"Det finns inget ont som inte för något gott med sig...", och på grund av det tekniska lilla missödet så lärde jag känna mina trevliga grannar!
Alltid något?
Nu ska jag äntligen sova och i morgon ska jag få känna hur det är att åka tåg utan facebook...
"Tänk när maskineriet tar över... Vi vill ju nu för tiden att mer och mer ska styras av maskiner och snart kommer vi inte behöva öppna en dörr ens en gång men till slut kommer ju elektroniken att säga ifrån och då sitter vi där inlåsta. Blåsta av det vi skapat för vår fördel."
Och lite så är det ju redan, fast i små doser. När datorn slutar fungera för en stund - paniken som uppstår! Man blir med ens handikappad.
Alla i min generation har känt den paniken.
Det talas en hel del om hurpass mycket internet och mobiltelefoner ökar vår stress och det stämmer ju något otroligt! Idag när min telefon gav upp sitt hopp om livet så bankade mitt hjärta som om jag blivit sårad av en vän:
När jag vaknade i morse så skulle jag med detsamma köpa en sista minuten-biljett på SJ till Gävle.
Mitt internet slutade då helt plötsligt att fungera och jag blev totalt rasande. Jag försökte använda mitt mobila internet men den vägrade samarbeta den också! Jag kände nästan hur svetten började utsöndras i pannan och jag var nära att slå näven i bordet. Biljetterna kan ju ta slut... (och dessutom vill jag streama på svtplay idag)
Till slut fungerade det. Allt var som det skulle:
Tills kvällen kom och jag satt i ett telefonsamtal med mobilen på laddning samtidigt. Helt plötsligt dog min telefon. Den gick inte att få igång igen, den samarbetade inte med laddaren och mitt hjärta slog i dubbelt tempo. Det första jag gjorde var att ringa på hos grannarna, som jag aldrig tidigare hälsat på, för att be om hjälp med deras laddare. Det hjälpte dock inte, min mobil var fortfarande i koma! Dumma idiotiska jävla mobiljävel.
De fina grannarna sa vänligt att de kunde hjälpa mig med mer, om jag behövde ringa något samtal eller liknande. Jag passade på att ringa mina föräldrar för att tala om vilken tid jag kommer i morgon.
Men... Hur skulle jag komma på tåget när min biljett fanns i mobilen?? Panik. Dör. Orkar inte.
Det kändes som att mobilen hade gjort slut med mig. Den låg ju där alldeles nära! Men den var samtidigt så långt borta... Varför gör du så här mot mig? Inget svar förstås. Svart skärm. Inte ens en liten blinkning.
Letade fram bokningsnumret och kom fram till att med hjälp av SJ:s informationsdisk på centralen så kan jag nog få ett utskriven biljett i morgon bitti. Bra. Klart slut. Nu får det vara nog med bekymmer.
Gick hem igen. Allt skulle lösa sig.
Men nej: Jag hade ju numera ingen väckarklocka!
Fick förstås gå tillbaka till mina trevliga grannar. De letade fram en jobbtelefon som jag fick låna och skrev upp numret som det tillhörde. Jag ringde mina föräldrar och gav dem numret och de ska nu ringa kl 0700 i morgon till den telefonen så att jag vaknar. Sedan kan jag lämna telefonen i grannarnas brevinkast.
Allt det här tog hela kvällen plus en del stress. Ja, några skratt också förstås eftersom att man i en sån här situation samtidigt inser hur absurt det är att vi är så beroende av våra prylar.
Jag som vanligtvis är den renaste ramaste pessimisten försökte ändå att ha humöret uppe idag.
"Det finns inget ont som inte för något gott med sig...", och på grund av det tekniska lilla missödet så lärde jag känna mina trevliga grannar!
Alltid något?
Nu ska jag äntligen sova och i morgon ska jag få känna hur det är att åka tåg utan facebook...
lördag 14 juli 2012
En semestervecka
Tillbaks i Stockholm efter en vecka på landet. Kommer sakna ungefär allt, utom mördarsniglarna som kanske är det äckligaste djur jag träffat på, men nu pratar vi inte mer om dem utan fokuserar på de trevliga sakerna, här:
fredag 13 juli 2012
Sommar och balettböcker. Potatis och kanelbullar.
Det är fredag idag och folket jublar. Helgen är kommen, hallelujah!
Fast för min del är fredag lite som söndag eftersom att jag jobbar på helgerna och är ganska så ledig på vardagarna. Men jag har humöret uppe ändå. Solen skiner och jag har haft en otroligt behaglig vecka. Vädergudarna har varit snälla mot oss här i stockholm de senaste dagarna vilket har resulterat i ett flertal dopp vid fredhällsbadet, glassätande i Ivar Los park och öldrickande i Vitabergsparken.
Dessutom fyndades det lite smått och gott under gårdagens lilla loppisrunda med Moa!
En blommig bricka, en bok om svensk pedagogikhistoria, en kärlekslyrikbok för tio kronor, och en gigantisk bok om balettens historia! Jag har på bildan ovan slagit upp min favvosida...
Så himla charmig verkligen. Och angående pedagogikboken så får vi väl se om jag ens kommer att läsa den... Det inhandlades dels i ett seriöst syfte men nog mest för att det var kul.
Nu ska jag återgå till matlagningen. Ikväll serveras det hasselbackspotäter och lax kokad i Créme fraiche. Vill man så kan man! Annars brukar vi mest äta omelett och grönsaker i det här hushållet.
Och förresten - i morgon blir det riktig bullstuga här hemma för jag har fått gratis kanelbullar av ICA i inflyttningspresent! TACK ICA!
Hej svej, lyckli tjej
Ingen bestämmer över mig
Underbaraclara publicerade nyligen den här bilden på sin blogg.
Jag kände helt enkelt för att visa den här i Bullstugan också.
Sedan låter jag den nog tala för sig själv.
onsdag 11 juli 2012
Förr och nu
Jag tänkte fortsätta på temat "förr i tiden". Mitt förra inlägg handlade om föremål. Nu tänkte jag skriva om människor. Förritiden intresserar mig, och har nog alltid gjort. Jag är verkligen ingen historienörd, kan varken rabbla kungar och regenter eller årtal för viktiga krig och slag, men jag älskar att läsa om människors vardag i den tid som varit. Vare sig det rör sig om fattiga emigranter som lämnade nödens Sverige för Amerikat i mitten av 1800-talet och framåt, de som blev kvar och så småningom byggde upp välfärdssamhället, de som födde tio barn och såg hälften dö i lungsot, eller aristokratiska ladies som läser poesi, går på baler och suktar efter romantik á la Jane Austen.
Ja, det sistnämnda var väl kanske inte särskilt vanligt. Jag har just läst ut sista delen i Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm, som tar avstamp 1860 och genom fem böcker tar oss fram i tiden till och med 1968. Och jag drabbas av en enorm svindel när jag följer dessa människors öden, läser om hur kroppsarbetarna sliter sönder sig i bokseriens början, kämpar för varje måltid som står på bordet, står fullkomligt handlösa inför de sjukdomar som drabbar dem eller barnen och i princip bara har hoppet kvar, då inga pengar finns till medicin (vilket ibland spelade mindre roll då antibiotikan inte ens var uppfunnen). Men de fortsätter kämpa, trots död och elände, deras barn fortsätter kämpa i deras ställe och för varje år som går tycks det bli lite, lite bättre. Så småningom och i långsam takt får arbetarna bättre villkor, sjukvården utvecklas, preventivmedel kommer ut på marknaden, levnadsstandarden förbättras. Och helt plötsligt kan barnbarnsbarnet till huvudpersonen i första boken, som inte ens blev fyrtio år och dog i lungsot, gå och köpa sig en egen bil i 50-talets Sverige. Tänk alla som kämpat för att få Sverige dit vi är idag, alla som dött som flugor före oss för att man inte kunde bota en simpel infektion. För att de slet sönder sina kroppar. Och tänk alla människor på jorden, som fortfarande sliter som djur och knappt får någonting tillbaka. Där är tiden i det gamla Sverige verklighet idag. Någonting händer med mig när jag begriper att det inte var särskilt längesen det såg ut så här. Jag har svårt att beskriva exakt vad det är, för det känns både skrämmande men också bra. Som att jag lär mig någonting om livet. Som att jag förstår vilken ynnest det är att få leva i den här tiden, på den här platsen. Men också hur skört allting är. Att jag känner i hela kroppen att ingenting är självklart och för alltid. Att allting skulle kunna rasa samman, precis när som helst. Och då plötsligt känns allt man gör så mycket mer viktigt. Det lilla känns avgörande. Hur vi lever våra liv får konsekvenser, för jorden och för oss. Framtiden känns nästan ännu mer skrämmande än det som varit. För framtiden rör också mig.
Ja, det sistnämnda var väl kanske inte särskilt vanligt. Jag har just läst ut sista delen i Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm, som tar avstamp 1860 och genom fem böcker tar oss fram i tiden till och med 1968. Och jag drabbas av en enorm svindel när jag följer dessa människors öden, läser om hur kroppsarbetarna sliter sönder sig i bokseriens början, kämpar för varje måltid som står på bordet, står fullkomligt handlösa inför de sjukdomar som drabbar dem eller barnen och i princip bara har hoppet kvar, då inga pengar finns till medicin (vilket ibland spelade mindre roll då antibiotikan inte ens var uppfunnen). Men de fortsätter kämpa, trots död och elände, deras barn fortsätter kämpa i deras ställe och för varje år som går tycks det bli lite, lite bättre. Så småningom och i långsam takt får arbetarna bättre villkor, sjukvården utvecklas, preventivmedel kommer ut på marknaden, levnadsstandarden förbättras. Och helt plötsligt kan barnbarnsbarnet till huvudpersonen i första boken, som inte ens blev fyrtio år och dog i lungsot, gå och köpa sig en egen bil i 50-talets Sverige. Tänk alla som kämpat för att få Sverige dit vi är idag, alla som dött som flugor före oss för att man inte kunde bota en simpel infektion. För att de slet sönder sina kroppar. Och tänk alla människor på jorden, som fortfarande sliter som djur och knappt får någonting tillbaka. Där är tiden i det gamla Sverige verklighet idag. Någonting händer med mig när jag begriper att det inte var särskilt längesen det såg ut så här. Jag har svårt att beskriva exakt vad det är, för det känns både skrämmande men också bra. Som att jag lär mig någonting om livet. Som att jag förstår vilken ynnest det är att få leva i den här tiden, på den här platsen. Men också hur skört allting är. Att jag känner i hela kroppen att ingenting är självklart och för alltid. Att allting skulle kunna rasa samman, precis när som helst. Och då plötsligt känns allt man gör så mycket mer viktigt. Det lilla känns avgörande. Hur vi lever våra liv får konsekvenser, för jorden och för oss. Framtiden känns nästan ännu mer skrämmande än det som varit. För framtiden rör också mig.
Landet och skatter från förr
Jag är på landet och här går livet i sakta mak, jag vet nästan inte vilken dag det är, det finns ingen fungerande klocka eller almanacka här, ingen teve och telefonen har bara en eller två pinnar uppe i hörnet så jag kan knappt prata med någon i världen utanför. Internet gick att ordna med hjälp av min pojkväns dator och telefon, men jag kan inte påstå att surfa är det jag ägnat mig åt sen jag kom hit. Jag har min första semester på flera år och känner mig fullkomligt salig. Ugnen har gått varm och det har blivit både bröd, kardemummabullar och banankaka med choklad i. Nu skorpor.
"Landet" består av tre hus på en höjd alldeles nära Bråviken utanför Norrköping. På andra sidan vattnet ligger Kolmården. Än så länge har inga förrymda björnungar hittat hit och inga vargar heller, men vem vet. Det skulle ju göra ett äventyr av alltihopa. Men ärligt talat behöver jag nog inga äventyr just nu, för saker och ting är riktigt bra precis som de är. Det är skönt att komma ifrån storstan, människor, trängseln på tunnelbanan och minutrarna framför spegeln på morgonen. Här behövs inget puder, ingen telefon i fickan och ingen prestationsångest.
Och då har jag har inte berättat det bästa med landet. Även om jag i nuläget är i ett väldigt stort behov av just lugn och avkoppling, så är jag fantastiskt glad över att det inte är det enda som det här stället har att erbjuda. "Landet" ägs av min killes mamma, som köpte ut stället av sina syskon för några år sedan. Som ni kanske kan räkna ut ägdes alltså stället från början av hennes föräldrar, som köpte det på 70-talet, men stugorna är byggda på 40-talet. På den tiden fanns det bara två byggnader, storstugan och lillstugan med tillhörande snickarbod. Numera finns även en ateljé med veranda och stora fönster, där jag och min kille delar världens största säng om nätterna. Det jag vill komma till är att eftersom "Landet" en gång ägts av min killes mormor och morfar är det fullkomligt fullspäckat av gamla föremål. En skattgömma, helt enkelt. Gamla möbler, speglar, blommigt porslin, svartvita fotografier från 30-, 40- och 50-talet, en gammal skivspelare med tillhörande skivsamling med allt från 30- och 40-talsjazz till 60-talets pop, rock och gammal country, gamla sneda skåpluckor från 50-talet (som dock inte sitter i köket som renoverades någon gång på 70-talet, utan står lösa i lillstugan), blommiga folkdräktehättor (de har dalasläkt), hemvävda dukar och tyger, bakformar i bleckplåt och köksredskap i vitemalj och så ting man inte ens visste existerande, med alla möjliga intressanta funktioner. Är det någonting man kommer på att man behöver, är det bara att rota lite i något skåp eller låda, så kommer man med allra största sannolikhet att hitta det. Hittade en oöppnad klädvårdsrulle till exempel, häromdagen när jag tröttnade på att mina byxor var fulla med ludd. Och en kökstermometer i originalförpackning från, tja, 70-talet kanske. Till råga på allt är min killes mamma konstnär och keramiker, vilket betyder att det finns drejade koppar och skålar i köket och en hel massa skulpturer utplacerade i trädgården. I ateljén hänger målningar och här finns både penslar och färger. Själv har jag ägnat lite tid åt att måla om en stringhylla som vi ska få med oss hem till lägenheten. Vilken skatt. Jag kommer aldrig tröttna på det här stället.
Men jag lovar, jag kommer tillbaka till Stockholm igen. I slutet på veckan, närmare bestämt. Ska bara hinna rota lite mer i alla dessa lådor och skåp först. Och äta mer bullar.
"Landet" består av tre hus på en höjd alldeles nära Bråviken utanför Norrköping. På andra sidan vattnet ligger Kolmården. Än så länge har inga förrymda björnungar hittat hit och inga vargar heller, men vem vet. Det skulle ju göra ett äventyr av alltihopa. Men ärligt talat behöver jag nog inga äventyr just nu, för saker och ting är riktigt bra precis som de är. Det är skönt att komma ifrån storstan, människor, trängseln på tunnelbanan och minutrarna framför spegeln på morgonen. Här behövs inget puder, ingen telefon i fickan och ingen prestationsångest.
Och då har jag har inte berättat det bästa med landet. Även om jag i nuläget är i ett väldigt stort behov av just lugn och avkoppling, så är jag fantastiskt glad över att det inte är det enda som det här stället har att erbjuda. "Landet" ägs av min killes mamma, som köpte ut stället av sina syskon för några år sedan. Som ni kanske kan räkna ut ägdes alltså stället från början av hennes föräldrar, som köpte det på 70-talet, men stugorna är byggda på 40-talet. På den tiden fanns det bara två byggnader, storstugan och lillstugan med tillhörande snickarbod. Numera finns även en ateljé med veranda och stora fönster, där jag och min kille delar världens största säng om nätterna. Det jag vill komma till är att eftersom "Landet" en gång ägts av min killes mormor och morfar är det fullkomligt fullspäckat av gamla föremål. En skattgömma, helt enkelt. Gamla möbler, speglar, blommigt porslin, svartvita fotografier från 30-, 40- och 50-talet, en gammal skivspelare med tillhörande skivsamling med allt från 30- och 40-talsjazz till 60-talets pop, rock och gammal country, gamla sneda skåpluckor från 50-talet (som dock inte sitter i köket som renoverades någon gång på 70-talet, utan står lösa i lillstugan), blommiga folkdräktehättor (de har dalasläkt), hemvävda dukar och tyger, bakformar i bleckplåt och köksredskap i vitemalj och så ting man inte ens visste existerande, med alla möjliga intressanta funktioner. Är det någonting man kommer på att man behöver, är det bara att rota lite i något skåp eller låda, så kommer man med allra största sannolikhet att hitta det. Hittade en oöppnad klädvårdsrulle till exempel, häromdagen när jag tröttnade på att mina byxor var fulla med ludd. Och en kökstermometer i originalförpackning från, tja, 70-talet kanske. Till råga på allt är min killes mamma konstnär och keramiker, vilket betyder att det finns drejade koppar och skålar i köket och en hel massa skulpturer utplacerade i trädgården. I ateljén hänger målningar och här finns både penslar och färger. Själv har jag ägnat lite tid åt att måla om en stringhylla som vi ska få med oss hem till lägenheten. Vilken skatt. Jag kommer aldrig tröttna på det här stället.
Men jag lovar, jag kommer tillbaka till Stockholm igen. I slutet på veckan, närmare bestämt. Ska bara hinna rota lite mer i alla dessa lådor och skåp först. Och äta mer bullar.
Barnfritt - Bekvämlighet eller förtryck?
I nuet tycks den moderna människan tendera att i de flesta samanhang prioritera sina egna behov högst.
Så högt att det i min mening utvecklas till ren egoism, girighet och ibland bortskämdhet.
Med all ökad tillväxt medföljer girighet, det är ju inget snack om den saken.
Det föder i sin tur en mentalitet av bortskämdhet.
Vi KAN kräva saker, vi kan alltid kräva MER - och därför SKA vi också det.
När går vi över gränsen?
För länge sedan gick vi över gränsen.
Jag läste i DN idag att det säljs otroligt många charterresor som erbjuder Barnfria hotell och det arbetas även med den utsökta affärsidén Barnfria flygresor och tågvagnar.
Spontant så känner jag NEJ NEJ VAD HÅLLER NI PÅ MED. Instigntivt så synkar jag inte över huvud taget med dessa idéer.
Jag försökte förstås att se det från olika synvinklar; kanske är det jag som är för snäll eller för konservativ?
Men njä. Jag har bestämt mig för vad jag tycker om tanken bakom barnfria hotell och resor:
Det suger. Och är sjukt konservativt.
Självklart händer det att jag irriterar mig på barnskrik som dyker upp vid olämpliga tillfällen (eller när jag bara har ont i huvudet). Jag kan också i smyg känna "men snälla, varför ta med er barnvagnen in hit..."
Men jag kan leva med det. Allt behöver inte alltid vara perfekt och klaffa med mina tillfälliga behov.
Barn skriker, de gör de, och ingen tycker nog att det är särskilt trevligt. Men de är barn, de är människor och de har rättigheter. Precis som deras föräldrar.
Om vi nu ska få möjlighet att välja vilka vi vill dela hotell med - är vi inte då ute och leker på djupt vatten? Grundar sig inte detta i förtryck?
Att förbjuda barns tillträde på resorter och andra allmäna platser, som om de vore djur, ja det är onekligen att tala om förtryck!
Den stora boven i dramat är dagens äckliga egoistiska mentalitet. JAG ska få vad JAG vill ha.
Och helst så snabbt som möjligt.
När man möter människor som man inte kommer överrens med så kan man reagera genom att flytta sig - eller leva med det.
Men i detta samanhang tillåter vi oss att i stället säga "nej usch och fy, sopa bort dem".
Pinsamt, om ni frågar mig. Barn finns överallt, har alltid funnits överallt och om du inte vill träffa dem så stanna hemma då, stelis.
Vad blir nästa steg - Hotell fritt från förståndshandikappade? Fritt från blinda?
Allt jag vet är att om jag själv fick välja ett nischat hotell så är valet enkelt:
Fritt från barnhatande snobbar.
Så högt att det i min mening utvecklas till ren egoism, girighet och ibland bortskämdhet.
Med all ökad tillväxt medföljer girighet, det är ju inget snack om den saken.
Det föder i sin tur en mentalitet av bortskämdhet.
Vi KAN kräva saker, vi kan alltid kräva MER - och därför SKA vi också det.
När går vi över gränsen?
För länge sedan gick vi över gränsen.
Jag läste i DN idag att det säljs otroligt många charterresor som erbjuder Barnfria hotell och det arbetas även med den utsökta affärsidén Barnfria flygresor och tågvagnar.
Spontant så känner jag NEJ NEJ VAD HÅLLER NI PÅ MED. Instigntivt så synkar jag inte över huvud taget med dessa idéer.
Jag försökte förstås att se det från olika synvinklar; kanske är det jag som är för snäll eller för konservativ?
Men njä. Jag har bestämt mig för vad jag tycker om tanken bakom barnfria hotell och resor:
Det suger. Och är sjukt konservativt.
Självklart händer det att jag irriterar mig på barnskrik som dyker upp vid olämpliga tillfällen (eller när jag bara har ont i huvudet). Jag kan också i smyg känna "men snälla, varför ta med er barnvagnen in hit..."
Men jag kan leva med det. Allt behöver inte alltid vara perfekt och klaffa med mina tillfälliga behov.
Barn skriker, de gör de, och ingen tycker nog att det är särskilt trevligt. Men de är barn, de är människor och de har rättigheter. Precis som deras föräldrar.
Om vi nu ska få möjlighet att välja vilka vi vill dela hotell med - är vi inte då ute och leker på djupt vatten? Grundar sig inte detta i förtryck?
Att förbjuda barns tillträde på resorter och andra allmäna platser, som om de vore djur, ja det är onekligen att tala om förtryck!
Den stora boven i dramat är dagens äckliga egoistiska mentalitet. JAG ska få vad JAG vill ha.
Och helst så snabbt som möjligt.
När man möter människor som man inte kommer överrens med så kan man reagera genom att flytta sig - eller leva med det.
Men i detta samanhang tillåter vi oss att i stället säga "nej usch och fy, sopa bort dem".
Pinsamt, om ni frågar mig. Barn finns överallt, har alltid funnits överallt och om du inte vill träffa dem så stanna hemma då, stelis.
Vad blir nästa steg - Hotell fritt från förståndshandikappade? Fritt från blinda?
Allt jag vet är att om jag själv fick välja ett nischat hotell så är valet enkelt:
Fritt från barnhatande snobbar.
onsdag 4 juli 2012
Sol, balkong och duktiga vänner
Jag har varit så glad för min egen
skull den senaste tiden. Tendenser för lite väl ego har nog
funnits.
Men idag fick jag känna på den
underbara känslan att glädjas åt någon annan -Jag fick just höra (på facebook förstås) att en kär vän till mig från England har kommit in på Laban i london där hon ska ta en master i koreografi!
Sådana rysningar jag fick när jag läste det! Jag hade i och för sig aldrig hört talas om exakt den utbildningen innan men jag antar att den motsvarar Mastern som finns på DOCH fast med Labans specifika teknik som inriktning.
HELT JÄDRA CRAZY är just vad det är. Jag är så stolt över henne, stolt från min tåspetsar och upp till hjässan!
Emma var en av mina närmsta vänner under tiden på Iwanson då vi gick i samma klass. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord, mest om dans och konst och om relationer och sånt. (”relationer och sånt” - vilken tjusig kategori.) Jag saknar henne hela tiden.
I höst hade jag tänkt fara till München för att hälsa på henne och alla de andra men det här betyder att jag minsann får boka in en London-resa också! Vilken bra grej det är att ha vänner från lite varstans, det betyder ju äventyr!
Nu ska jag fortsätta att sitta på balkongen och filosofera. Hoppas ni har en trevlig onsdag, folket!
måndag 2 juli 2012
Jag tänkte såhär. Att nu ska jag framföra en smärre presentation av mig själv. För vem vet - kanske finns därute någon som inte har en aning om vilka vi är och vad i allsin dar vi ska ha en blogg för?
Det vet kanske inte vi heller. Eller jo, vi vet ju vilka vi är. Så då kan vi svara på femtio procent av de två frågorna, såvida någon därute alltså har dessa frågeställningar.
Jag kör.
Jag bor i Fredhäll i en andrahandslägenhet där min syster bott före mig. Här finns ett fint rum, ett litet kök och en söt balkong. Badrum förstås också, man måste ju kissa och bajsa och tvätta sig ibland!
Jag bor här med en som jag är ihop med. Det vet jag att vi är för jag frågade honom det efter en tid då vi börjat träffas men det är ju snart tre år sedan så om jag inte hade frågat honom det hade jag kanske ändå förstått det så småningom.
Han är från samma lilla stad som jag och han spelar musik hela tiden och är ball. Jag är också ganska ball och det talar jag om för honom ibland.
Jag har dansat sedan jag var liten och när jag var femton sökte jag till estetprogrammet. I tvåan lärde min lärare mig vad modern dans kunde vara för något och helt plötsligt fanns det inget annat för mig.
Efter gymnasiet for jag min kos till München där jag påbörjade en yrkesutbildning inom modern dans! Där skulle man vara smal och duktig och inte tänka på så mycket annat än sina fötter och sånt.
Tja, det gick som så att jag gjorde mig illa på kroppen här och där och då bestämde jag mig för att säga tack och adjö och dra till Stockholm i stället. Det ingick förstås en hel del om och men.
MEN nu är jag här där jag är och är förstås superlycklig för att jag något så när "vet vad jag vill/ska göra med mitt liv" och sånt är ju alltid hur bra som helst! (ingen press, alla som inte ännu vet)
Jag ska plugga danspedagogik i en massa år och bli svinbra, sedan ta chansen att få andra människor att upptäcka dansen!
Chansen rimmar på dansen, hurra!
Ibland är jag arg och sur och har prestationsångest och grubblar alldeles för mycket.
Då är det sjukt bra att jag har Kristin för då smsar jag henne såhär typ:
- Hejhej nu kom min klump i magen angående resultatet om skolan.
Då svarar hon såhär exakt:
- Eliminera klumpen! Ät några sviskon och bajsa ut den.
Nu tänker jag alltid på sviskon när jag får en klump i magen.
Då blir jag fnissig i stället och klumpen försvinner.
Jag är förresten en sån som påstår sig ha gillat Mumintrollen innan det blev en trend och så är det faktiskt. Men sånt kan vi inte gå in på nu, det får komma senare.
Auf Wiederhören
Det vet kanske inte vi heller. Eller jo, vi vet ju vilka vi är. Så då kan vi svara på femtio procent av de två frågorna, såvida någon därute alltså har dessa frågeställningar.
Jag kör.
Jag bor i Fredhäll i en andrahandslägenhet där min syster bott före mig. Här finns ett fint rum, ett litet kök och en söt balkong. Badrum förstås också, man måste ju kissa och bajsa och tvätta sig ibland!
Jag bor här med en som jag är ihop med. Det vet jag att vi är för jag frågade honom det efter en tid då vi börjat träffas men det är ju snart tre år sedan så om jag inte hade frågat honom det hade jag kanske ändå förstått det så småningom.
Han är från samma lilla stad som jag och han spelar musik hela tiden och är ball. Jag är också ganska ball och det talar jag om för honom ibland.
Jag har dansat sedan jag var liten och när jag var femton sökte jag till estetprogrammet. I tvåan lärde min lärare mig vad modern dans kunde vara för något och helt plötsligt fanns det inget annat för mig.
Efter gymnasiet for jag min kos till München där jag påbörjade en yrkesutbildning inom modern dans! Där skulle man vara smal och duktig och inte tänka på så mycket annat än sina fötter och sånt.
Tja, det gick som så att jag gjorde mig illa på kroppen här och där och då bestämde jag mig för att säga tack och adjö och dra till Stockholm i stället. Det ingick förstås en hel del om och men.
MEN nu är jag här där jag är och är förstås superlycklig för att jag något så när "vet vad jag vill/ska göra med mitt liv" och sånt är ju alltid hur bra som helst! (ingen press, alla som inte ännu vet)
Jag ska plugga danspedagogik i en massa år och bli svinbra, sedan ta chansen att få andra människor att upptäcka dansen!
Chansen rimmar på dansen, hurra!
Ibland är jag arg och sur och har prestationsångest och grubblar alldeles för mycket.
Då är det sjukt bra att jag har Kristin för då smsar jag henne såhär typ:
- Hejhej nu kom min klump i magen angående resultatet om skolan.
Då svarar hon såhär exakt:
- Eliminera klumpen! Ät några sviskon och bajsa ut den.
Nu tänker jag alltid på sviskon när jag får en klump i magen.
Då blir jag fnissig i stället och klumpen försvinner.
Jag är förresten en sån som påstår sig ha gillat Mumintrollen innan det blev en trend och så är det faktiskt. Men sånt kan vi inte gå in på nu, det får komma senare.
Auf Wiederhören
Två bra saker
Jihoo! Nu är vi igång på allvar, Nellson är med i gamet och jag behöver inte hålla bloggen vid liv mol allena längre, då tappar jag bara inspirationen. Min syster inspirerar mig, och har alltid gjort. Jag kan inte förstå hur man klarar sig genom det här livet utan syskon, det kan jag faktiskt inte.
Nelly kom in på Danshögskolan och det betyder inte bara att hon är sjukt glad och stolt och nöjd med sig själv just nu - och det är alltid extra härligt att umgås med människor som är det - utan även att hon kommer stanna i Stockholm i minst FEM år till eftersom utbildningen är såpass lång. FEM år av garanterat regelbundet systerhäng framöver är kanske den bästa nyheten jag kunde få i år. Plus då själva grejen att hon faktiskt KOM IN!
Det näst bästa som händer i år torde vara att om fyra dagar börjar min semester. Alltså mitt LIVS första, riktiga semester. Vi snackar inte sommarlov, ofrivillig arbetslöshet eller annan obetald ledighet. Vi pratar om den riktiga, guldskimrande och lyxiga förmånen att få ledigt från jobbet i fyra veckor och fortfarande få lön på kontot i slutet av månaden. Jag ryser lite av välbehag bara vid tanken på det.
Nelly kom in på Danshögskolan och det betyder inte bara att hon är sjukt glad och stolt och nöjd med sig själv just nu - och det är alltid extra härligt att umgås med människor som är det - utan även att hon kommer stanna i Stockholm i minst FEM år till eftersom utbildningen är såpass lång. FEM år av garanterat regelbundet systerhäng framöver är kanske den bästa nyheten jag kunde få i år. Plus då själva grejen att hon faktiskt KOM IN!
Det näst bästa som händer i år torde vara att om fyra dagar börjar min semester. Alltså mitt LIVS första, riktiga semester. Vi snackar inte sommarlov, ofrivillig arbetslöshet eller annan obetald ledighet. Vi pratar om den riktiga, guldskimrande och lyxiga förmånen att få ledigt från jobbet i fyra veckor och fortfarande få lön på kontot i slutet av månaden. Jag ryser lite av välbehag bara vid tanken på det.
Dans och cirkushögskolan
Hej folket! Nu är det Nelly som skriver. Jag har haft problem med mitt internet och har därför inte kunnat visa mig här. Men nu är jag med i leken!
Som Kristin tidigare skrev så har jag under Maj/Juni varit upptagen med att utföra intagningsprovet till Danshögskolan Pedagogutbildning. I första hand sökte jag till Ämneslärare i Dans, Modern/nutida.
Hur som haver: Denna audition må vara bland det absolut jobbigaste jag gått igenom. Jag har tidigare provat för skolor men det har då inte varit lika långt och komplicerat. Dessutom har jag aldrig velat något i mitt liv så mycket som att bli antagen till den här utbildningen-
Vilket förstås bidrar till prestationsångesten och stressen!
När man söker till DOCH så består provet av flera delprover, där de efter varje delprov "sållar" bland de sökande. Det pågår under flera veckor och man dör om och om igen.
Jag hade tur, för jag gick vidare varje gång. Vidare till sista provet, där den sista delen var:
Solo.
Åh herregud så mitt hjärta slog volter. Jag ville bara att det skulle vara över över över. Solot skulle man ha koreograferat på egen hand och jag stod för det jag hade skapat, men var ändå så nervös att det skulle vara för flummigt. Jag kunde inte förstå att snart snart står jag framför en jury på tio personer! Ensam ska jag stå där och sen ska musiken börja och tänk tänk tänk om jag svimmar. Eller kräks. Eller bajsar på mig. Så tänkte jag. Gick fram och tillbaka i korridoren, hoppade upp och ned, gjorde konstiga ljud men min mun för att få mig själv att slappna av.
Sedan ropade de upp mitt nummer, 128, och det vara bara att köra.
Jag körde.
Jag varken spydde eller bajsade eller grät. Tills det att jag var klar och hade gått ut ifrån studion, för då grät jag förstås. Äntligen var skiten över och KAN NI SNÄLLA TA IN MIG PÅ SKOLAN JAG BER. Tänkte man förstås utan att säga det högt. Inombors krälade jag, som en uttorkad människa i öknen, mot juryn och gnydde "snääälllaa". Utåt försökte jag bara lugna mig. Några tårar, sedan byta om och vara klar. Hejdå, nu går jag hem och väntar i en vecka. Väntar väntar väntar på svaret.
Inget svar på Fredagen, inget under hela helgen. Inget svar på måndagen, inget svar på tisdagen.
Eller. Vänta nu. Helt plötsligt under kvällen på tisdagen. Ett mail.
Ett mail ett mail ett mail ett mail.
"besked om ansökan till doch. 128"
Jag dog tusen gånger om under den halva minuten då jag inte visste om jag skulle öppna mailet eller skita i det och aldrig ta reda på hur det gick och sen hoppa ned för ett stup i stället.
Helt plötsligt hade jag öppnat brevet.
Välkommen till DOCH!
Det är över. Jag är inne. Jag kom in.
Sedan sjönk jag ned på golvet och under golvet och genom jorden och ut på andra sidan och
genom hela rymden, fivade med månen och kom tillbaka och grät lite, nej hur mycket som helst,
av lycka lycka lycka.
Som Kristin tidigare skrev så har jag under Maj/Juni varit upptagen med att utföra intagningsprovet till Danshögskolan Pedagogutbildning. I första hand sökte jag till Ämneslärare i Dans, Modern/nutida.
Hur som haver: Denna audition må vara bland det absolut jobbigaste jag gått igenom. Jag har tidigare provat för skolor men det har då inte varit lika långt och komplicerat. Dessutom har jag aldrig velat något i mitt liv så mycket som att bli antagen till den här utbildningen-
Vilket förstås bidrar till prestationsångesten och stressen!
När man söker till DOCH så består provet av flera delprover, där de efter varje delprov "sållar" bland de sökande. Det pågår under flera veckor och man dör om och om igen.
Jag hade tur, för jag gick vidare varje gång. Vidare till sista provet, där den sista delen var:
Solo.
Åh herregud så mitt hjärta slog volter. Jag ville bara att det skulle vara över över över. Solot skulle man ha koreograferat på egen hand och jag stod för det jag hade skapat, men var ändå så nervös att det skulle vara för flummigt. Jag kunde inte förstå att snart snart står jag framför en jury på tio personer! Ensam ska jag stå där och sen ska musiken börja och tänk tänk tänk om jag svimmar. Eller kräks. Eller bajsar på mig. Så tänkte jag. Gick fram och tillbaka i korridoren, hoppade upp och ned, gjorde konstiga ljud men min mun för att få mig själv att slappna av.
Sedan ropade de upp mitt nummer, 128, och det vara bara att köra.
Jag körde.
Jag varken spydde eller bajsade eller grät. Tills det att jag var klar och hade gått ut ifrån studion, för då grät jag förstås. Äntligen var skiten över och KAN NI SNÄLLA TA IN MIG PÅ SKOLAN JAG BER. Tänkte man förstås utan att säga det högt. Inombors krälade jag, som en uttorkad människa i öknen, mot juryn och gnydde "snääälllaa". Utåt försökte jag bara lugna mig. Några tårar, sedan byta om och vara klar. Hejdå, nu går jag hem och väntar i en vecka. Väntar väntar väntar på svaret.
Inget svar på Fredagen, inget under hela helgen. Inget svar på måndagen, inget svar på tisdagen.
Eller. Vänta nu. Helt plötsligt under kvällen på tisdagen. Ett mail.
Ett mail ett mail ett mail ett mail.
"besked om ansökan till doch. 128"
Jag dog tusen gånger om under den halva minuten då jag inte visste om jag skulle öppna mailet eller skita i det och aldrig ta reda på hur det gick och sen hoppa ned för ett stup i stället.
Helt plötsligt hade jag öppnat brevet.
Välkommen till DOCH!
Det är över. Jag är inne. Jag kom in.
Sedan sjönk jag ned på golvet och under golvet och genom jorden och ut på andra sidan och
genom hela rymden, fivade med månen och kom tillbaka och grät lite, nej hur mycket som helst,
av lycka lycka lycka.
tisdag 19 juni 2012
Sjöjungfrun
I söndags var det dags för teatermöte i Kajsas kök. Litervis med kaffe, extrakladdig kladdkaka och eftermiddagssol på det. Jag, Nelly, Kajsa och Malin. Kanske blir vi några fler framöver.
Vi lyckades ändå kläcka några briljanta idéer och det hela börjar kännas riktigt bra. Även om vi inte kommit längre än till just idéstadiet. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag kan säga som så att sjöjungfrun kan komma att spela en viktig roll i vårt sceniska hopkok. Och eftersom Nanna Johanssons fantastiska Ursula-serie kom på tal i och med detta känner jag att jag bara måste lägga upp den här. För er arma själar som råkat missa den.
Vi lyckades ändå kläcka några briljanta idéer och det hela börjar kännas riktigt bra. Även om vi inte kommit längre än till just idéstadiet. Jag ska inte avslöja för mycket, men jag kan säga som så att sjöjungfrun kan komma att spela en viktig roll i vårt sceniska hopkok. Och eftersom Nanna Johanssons fantastiska Ursula-serie kom på tal i och med detta känner jag att jag bara måste lägga upp den här. För er arma själar som råkat missa den.
onsdag 13 juni 2012
Drömmar.
Som det känns nu har jag två saker jag vill uppnå här i livet.
1. Bli barnmorska.
2. Skriva en barnbok. Helst flera.
Sen skulle jag dö lycklig tror jag.
1. Bli barnmorska.
2. Skriva en barnbok. Helst flera.
Sen skulle jag dö lycklig tror jag.
tisdag 12 juni 2012
Fisk + taco = sant.
Igår lagade jag en sjukt enkel och sjukt god middag, nämligen fisktaco. Det kan låta märkligt men det är förmodligen för att de flesta (även jag ibland) tyvärr har en ganska mossig syn på fisk och genast associerar till smaker som dill, citron och ägg (tänk äggsås) eller varför inte den kräkfärgade örtröran som täckte skolmatsalens ökända fiskgratäng. Fisk är gott, men presenteras alltför ofta på ett ganska tråkigt och förutsägbart sätt. Och egentligen kan vi väl säga detsamma om svensk tacos. Ska man tala om mattrender känns ju tortillabröd med köttfärs, burkmajs, tomathack och tacosås på burk lite... förbi.
Nej tacka vet jag lime- och chilimarinerad lax med en härlig, korianderkryddad sallad på majsbröd.
Till och med min annars mycket fiskskeptiske pojkvän njöt till fullo av gårdagens middag. Så mycket att han till och med ställde upp på bild tillsammans med rätten:
Och ja, jag vet att det står "vegetarisk mat" i beskrivningen av den här bloggen, och nej, fisk är inte vegetariskt. Fisk är min lyx som jag unnar mig då och då, och jag skulle tro att den mesta maten som hamnar här på bloggen kommer vara fiskfri. Men alltså, äter ni fisk, laga fisktaco. Nu!
söndag 10 juni 2012
Dagens pyssel!
Eftersom Nelly inte riktigt har tid eller engagemang nog för att blogga just nu så får jag helt enkelt också stå för inlägg nr 2. (Att hon inte har tid beror på att hon har massor av andra superviktiga saker att tänka på i dagarna och varför hon inte har engagemang är för att hennes kille som spelar i band kom hem från en turné i morse så de ser nog bara varandra just nu, och det ska de få göra ett tag tycker jag).
Idag har jag ägnat mig åt (förutom att söndagsjobba och gå på prommis till Midsommarkransen för att köpa thaimat) lite pyssel. Ett mycket simpelt sådant, men ändock pyssel.
Man behöver: sax, tejp, blyertspenna, en gammal ram (denna från Emmaus), ett presentpapper i valfri snygg färg samt ett svartvitt fotografi på några människor man tycker om. I detta fallet min pappa och två av mina äldre syskon.
Sen mäter man helt enkelt ut hur stort papperet ska vara för att passa ramen, klipper till och sätter fast med lite tejp som man rullat ihop (och ja, lim kanske vore att föredra i detta sammanhang, men eftersom jag är relativt nyinflyttad så ligger limmet dessvärre nedpackat djupt i en kartong i källaren, och dessutom gillar jag tejp för det kladdar inte). Smacka på papperet på ramens baksida och sen fotot ovanpå. Sätt ihop ramen.
Tadaa. Klart. Det här är nog förövrigt min favoritbild någonsin. Här syns det ju verkligen vilken superfin pappa jag och alla mina syskon har.
Idag har jag ägnat mig åt (förutom att söndagsjobba och gå på prommis till Midsommarkransen för att köpa thaimat) lite pyssel. Ett mycket simpelt sådant, men ändock pyssel.
Man behöver: sax, tejp, blyertspenna, en gammal ram (denna från Emmaus), ett presentpapper i valfri snygg färg samt ett svartvitt fotografi på några människor man tycker om. I detta fallet min pappa och två av mina äldre syskon.
Sen mäter man helt enkelt ut hur stort papperet ska vara för att passa ramen, klipper till och sätter fast med lite tejp som man rullat ihop (och ja, lim kanske vore att föredra i detta sammanhang, men eftersom jag är relativt nyinflyttad så ligger limmet dessvärre nedpackat djupt i en kartong i källaren, och dessutom gillar jag tejp för det kladdar inte). Smacka på papperet på ramens baksida och sen fotot ovanpå. Sätt ihop ramen.
Tadaa. Klart. Det här är nog förövrigt min favoritbild någonsin. Här syns det ju verkligen vilken superfin pappa jag och alla mina syskon har.
lördag 9 juni 2012
PREMIÄR!
VI HAR STARTAT BLOGG!
Som vi har pratat om detta. Säkert hela våren. Nu är den äntligen här: Bullstugan. Din bästa vän och trognaste kamrat i bloggosfären. Fast, kanske ska vi inte lova för mycket. Kanske ska vi börja med att sätta en låg ribba, så du istället blir maximalt överraskad när vi väl fått eld i baken och lyckas skriva lysande, intelligenta och intressanta inlägg med regelbunden uppdatering. Den som lever får se.
Jag tänker inte ge er någon närmare presentation av oss. Det får komma med tiden. Dessutom misstänker jag att du som läser säkerligen redan känner oss som handen i handsken, eller åtminstone har koll på basala fakta så som ålder, kön, sysselsättning, civilstatus och blabla. Om du fortsätter läsa kanske du snart får reda på våra favoritpålägg på frukostmackan och vilket ämne vi hatade mest i grundskolan. Allergier däremot blir det inte tal om för vi är nämligen inte allergiska mot nånting, varken jag eller min lillasyster. Förutom möjligtvis vissa typer med jobbiga åsikter, men de kan vi prata om en annan dag.
Sen så vill jag tacka fotbolls-EM som är orsaken till att denna blogg kom till just ikväll. Alltså, jag har verkligen ingenting emot fotboll, jag kan till och med tycka att det är lite kul att titta på fotbollsmatcher, ibland. Ni vet, när man går in för det. Ordentligt. Men just ikväll, mja, bara känner inte för det. Kände för att starta blogg istället. Och liksom bara lyssna lite på fotbolls-EM som skriker och hurrar sådär lagom i bakgrunden från min killes dator.
Och med det säger jag god natt (som den hårt arbetande syster jag är ska jag nämligen upp i ottan i morgon, söndag) och sov gott.
Som vi har pratat om detta. Säkert hela våren. Nu är den äntligen här: Bullstugan. Din bästa vän och trognaste kamrat i bloggosfären. Fast, kanske ska vi inte lova för mycket. Kanske ska vi börja med att sätta en låg ribba, så du istället blir maximalt överraskad när vi väl fått eld i baken och lyckas skriva lysande, intelligenta och intressanta inlägg med regelbunden uppdatering. Den som lever får se.
Jag tänker inte ge er någon närmare presentation av oss. Det får komma med tiden. Dessutom misstänker jag att du som läser säkerligen redan känner oss som handen i handsken, eller åtminstone har koll på basala fakta så som ålder, kön, sysselsättning, civilstatus och blabla. Om du fortsätter läsa kanske du snart får reda på våra favoritpålägg på frukostmackan och vilket ämne vi hatade mest i grundskolan. Allergier däremot blir det inte tal om för vi är nämligen inte allergiska mot nånting, varken jag eller min lillasyster. Förutom möjligtvis vissa typer med jobbiga åsikter, men de kan vi prata om en annan dag.
Sen så vill jag tacka fotbolls-EM som är orsaken till att denna blogg kom till just ikväll. Alltså, jag har verkligen ingenting emot fotboll, jag kan till och med tycka att det är lite kul att titta på fotbollsmatcher, ibland. Ni vet, när man går in för det. Ordentligt. Men just ikväll, mja, bara känner inte för det. Kände för att starta blogg istället. Och liksom bara lyssna lite på fotbolls-EM som skriker och hurrar sådär lagom i bakgrunden från min killes dator.
Och med det säger jag god natt (som den hårt arbetande syster jag är ska jag nämligen upp i ottan i morgon, söndag) och sov gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)