Dans och cirkushögskolan

Hej folket! Nu är det Nelly som skriver. Jag har haft problem med mitt internet och har därför inte kunnat visa mig här. Men nu är jag med i leken!

Som Kristin tidigare skrev så har jag under Maj/Juni varit upptagen med att utföra intagningsprovet till Danshögskolan Pedagogutbildning. I första hand sökte jag till Ämneslärare i Dans, Modern/nutida.
Hur som haver: Denna audition må vara bland det absolut jobbigaste jag gått igenom. Jag har tidigare provat för skolor men det har då inte varit lika långt och komplicerat. Dessutom har jag aldrig velat något i mitt liv så mycket som att bli antagen till den här utbildningen-
Vilket förstås bidrar till prestationsångesten och stressen!

När man söker till DOCH så består provet av flera delprover, där de efter varje delprov "sållar" bland de sökande. Det pågår under flera veckor och man dör om och om igen.
Jag hade tur, för jag gick vidare varje gång. Vidare till sista provet, där den sista delen var:

Solo.

Åh herregud så mitt hjärta slog volter. Jag ville bara att det skulle vara över över över. Solot skulle man ha koreograferat på egen hand och jag stod för det jag hade skapat, men var ändå så nervös att det skulle vara för flummigt. Jag kunde inte förstå att snart snart står jag framför en jury på tio personer! Ensam ska jag stå där och sen ska musiken börja och tänk tänk tänk om jag svimmar. Eller kräks. Eller bajsar på mig. Så tänkte jag. Gick fram och tillbaka i korridoren, hoppade upp och ned, gjorde konstiga ljud men min mun för att få mig själv att slappna av.

Sedan ropade de upp mitt nummer, 128, och det vara bara att köra.

Jag körde.
Jag varken spydde eller bajsade eller grät. Tills det att jag var klar och hade gått ut ifrån studion, för då grät jag förstås. Äntligen var skiten över och KAN NI SNÄLLA TA IN MIG PÅ SKOLAN JAG BER. Tänkte man förstås utan att säga det högt. Inombors krälade jag, som en uttorkad människa i öknen, mot juryn och gnydde "snääälllaa". Utåt försökte jag bara lugna mig. Några tårar, sedan byta om och vara klar. Hejdå, nu går jag hem och väntar i en vecka. Väntar väntar väntar på svaret.
Inget svar på Fredagen, inget under hela helgen. Inget svar på måndagen, inget svar på tisdagen.

Eller. Vänta nu. Helt plötsligt under kvällen på tisdagen. Ett mail.
Ett mail ett mail ett mail ett mail.

"besked om ansökan till doch. 128"

Jag dog tusen gånger om under den halva minuten då jag inte visste om jag skulle öppna mailet eller skita i det och aldrig ta reda på hur det gick och sen hoppa ned för ett stup i stället.
Helt plötsligt hade jag öppnat brevet.

Välkommen till DOCH!

Det är över. Jag är inne. Jag kom in.

Sedan sjönk jag ned på golvet och under golvet och genom jorden och ut på andra sidan och
genom hela rymden, fivade med månen och kom tillbaka och grät lite, nej hur mycket som helst,
av lycka lycka lycka.