Jag tänkte fortsätta på temat "förr i tiden". Mitt förra inlägg handlade om föremål. Nu tänkte jag skriva om människor. Förritiden intresserar mig, och har nog alltid gjort. Jag är verkligen ingen historienörd, kan varken rabbla kungar och regenter eller årtal för viktiga krig och slag, men jag älskar att läsa om människors vardag i den tid som varit. Vare sig det rör sig om fattiga emigranter som lämnade nödens Sverige för Amerikat i mitten av 1800-talet och framåt, de som blev kvar och så småningom byggde upp välfärdssamhället, de som födde tio barn och såg hälften dö i lungsot, eller aristokratiska ladies som läser poesi, går på baler och suktar efter romantik á la Jane Austen.
Ja, det sistnämnda var väl kanske inte särskilt vanligt. Jag har just läst ut sista delen i Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm, som tar avstamp 1860 och genom fem böcker tar oss fram i tiden till och med 1968. Och jag drabbas av en enorm svindel när jag följer dessa människors öden, läser om hur kroppsarbetarna sliter sönder sig i bokseriens början, kämpar för varje måltid som står på bordet, står fullkomligt handlösa inför de sjukdomar som drabbar dem eller barnen och i princip bara har hoppet kvar, då inga pengar finns till medicin (vilket ibland spelade mindre roll då antibiotikan inte ens var uppfunnen). Men de fortsätter kämpa, trots död och elände, deras barn fortsätter kämpa i deras ställe och för varje år som går tycks det bli lite, lite bättre. Så småningom och i långsam takt får arbetarna bättre villkor, sjukvården utvecklas, preventivmedel kommer ut på marknaden, levnadsstandarden förbättras. Och helt plötsligt kan barnbarnsbarnet till huvudpersonen i första boken, som inte ens blev fyrtio år och dog i lungsot, gå och köpa sig en egen bil i 50-talets Sverige. Tänk alla som kämpat för att få Sverige dit vi är idag, alla som dött som flugor före oss för att man inte kunde bota en simpel infektion. För att de slet sönder sina kroppar. Och tänk alla människor på jorden, som fortfarande sliter som djur och knappt får någonting tillbaka. Där är tiden i det gamla Sverige verklighet idag. Någonting händer med mig när jag begriper att det inte var särskilt längesen det såg ut så här. Jag har svårt att beskriva exakt vad det är, för det känns både skrämmande men också bra. Som att jag lär mig någonting om livet. Som att jag förstår vilken ynnest det är att få leva i den här tiden, på den här platsen. Men också hur skört allting är. Att jag känner i hela kroppen att ingenting är självklart och för alltid. Att allting skulle kunna rasa samman, precis när som helst. Och då plötsligt känns allt man gör så mycket mer viktigt. Det lilla känns avgörande. Hur vi lever våra liv får konsekvenser, för jorden och för oss. Framtiden känns nästan ännu mer skrämmande än det som varit. För framtiden rör också mig.
Ja, det sistnämnda var väl kanske inte särskilt vanligt. Jag har just läst ut sista delen i Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm, som tar avstamp 1860 och genom fem böcker tar oss fram i tiden till och med 1968. Och jag drabbas av en enorm svindel när jag följer dessa människors öden, läser om hur kroppsarbetarna sliter sönder sig i bokseriens början, kämpar för varje måltid som står på bordet, står fullkomligt handlösa inför de sjukdomar som drabbar dem eller barnen och i princip bara har hoppet kvar, då inga pengar finns till medicin (vilket ibland spelade mindre roll då antibiotikan inte ens var uppfunnen). Men de fortsätter kämpa, trots död och elände, deras barn fortsätter kämpa i deras ställe och för varje år som går tycks det bli lite, lite bättre. Så småningom och i långsam takt får arbetarna bättre villkor, sjukvården utvecklas, preventivmedel kommer ut på marknaden, levnadsstandarden förbättras. Och helt plötsligt kan barnbarnsbarnet till huvudpersonen i första boken, som inte ens blev fyrtio år och dog i lungsot, gå och köpa sig en egen bil i 50-talets Sverige. Tänk alla som kämpat för att få Sverige dit vi är idag, alla som dött som flugor före oss för att man inte kunde bota en simpel infektion. För att de slet sönder sina kroppar. Och tänk alla människor på jorden, som fortfarande sliter som djur och knappt får någonting tillbaka. Där är tiden i det gamla Sverige verklighet idag. Någonting händer med mig när jag begriper att det inte var särskilt längesen det såg ut så här. Jag har svårt att beskriva exakt vad det är, för det känns både skrämmande men också bra. Som att jag lär mig någonting om livet. Som att jag förstår vilken ynnest det är att få leva i den här tiden, på den här platsen. Men också hur skört allting är. Att jag känner i hela kroppen att ingenting är självklart och för alltid. Att allting skulle kunna rasa samman, precis när som helst. Och då plötsligt känns allt man gör så mycket mer viktigt. Det lilla känns avgörande. Hur vi lever våra liv får konsekvenser, för jorden och för oss. Framtiden känns nästan ännu mer skrämmande än det som varit. För framtiden rör också mig.
Fantastiskt bra skrivet. Du är en klok människa.Snart får du skriva egna böcker!
SvaraRadera