Man diskuterar ibland ämnet om människans nuvarande relation med elektronik. Telefoni, internet, maskiner och robotar som styr mer och mer. Jag blev alldeles mörkrädd när min käresta en gång sa:
"Tänk när maskineriet tar över... Vi vill ju nu för tiden att mer och mer ska styras av maskiner och snart kommer vi inte behöva öppna en dörr ens en gång men till slut kommer ju elektroniken att säga ifrån och då sitter vi där inlåsta. Blåsta av det vi skapat för vår fördel."
Och lite så är det ju redan, fast i små doser. När datorn slutar fungera för en stund - paniken som uppstår! Man blir med ens handikappad.
Alla i min generation har känt den paniken.
Det talas en hel del om hurpass mycket internet och mobiltelefoner ökar vår stress och det stämmer ju något otroligt! Idag när min telefon gav upp sitt hopp om livet så bankade mitt hjärta som om jag blivit sårad av en vän:
När jag vaknade i morse så skulle jag med detsamma köpa en sista minuten-biljett på SJ till Gävle.
Mitt internet slutade då helt plötsligt att fungera och jag blev totalt rasande. Jag försökte använda mitt mobila internet men den vägrade samarbeta den också! Jag kände nästan hur svetten började utsöndras i pannan och jag var nära att slå näven i bordet. Biljetterna kan ju ta slut... (och dessutom vill jag streama på svtplay idag)
Till slut fungerade det. Allt var som det skulle:
Tills kvällen kom och jag satt i ett telefonsamtal med mobilen på laddning samtidigt. Helt plötsligt dog min telefon. Den gick inte att få igång igen, den samarbetade inte med laddaren och mitt hjärta slog i dubbelt tempo. Det första jag gjorde var att ringa på hos grannarna, som jag aldrig tidigare hälsat på, för att be om hjälp med deras laddare. Det hjälpte dock inte, min mobil var fortfarande i koma! Dumma idiotiska jävla mobiljävel.
De fina grannarna sa vänligt att de kunde hjälpa mig med mer, om jag behövde ringa något samtal eller liknande. Jag passade på att ringa mina föräldrar för att tala om vilken tid jag kommer i morgon.
Men... Hur skulle jag komma på tåget när min biljett fanns i mobilen?? Panik. Dör. Orkar inte.
Det kändes som att mobilen hade gjort slut med mig. Den låg ju där alldeles nära! Men den var samtidigt så långt borta... Varför gör du så här mot mig? Inget svar förstås. Svart skärm. Inte ens en liten blinkning.
Letade fram bokningsnumret och kom fram till att med hjälp av SJ:s informationsdisk på centralen så kan jag nog få ett utskriven biljett i morgon bitti. Bra. Klart slut. Nu får det vara nog med bekymmer.
Gick hem igen. Allt skulle lösa sig.
Men nej: Jag hade ju numera ingen väckarklocka!
Fick förstås gå tillbaka till mina trevliga grannar. De letade fram en jobbtelefon som jag fick låna och skrev upp numret som det tillhörde. Jag ringde mina föräldrar och gav dem numret och de ska nu ringa kl 0700 i morgon till den telefonen så att jag vaknar. Sedan kan jag lämna telefonen i grannarnas brevinkast.
Allt det här tog hela kvällen plus en del stress. Ja, några skratt också förstås eftersom att man i en sån här situation samtidigt inser hur absurt det är att vi är så beroende av våra prylar.
Jag som vanligtvis är den renaste ramaste pessimisten försökte ändå att ha humöret uppe idag.
"Det finns inget ont som inte för något gott med sig...", och på grund av det tekniska lilla missödet så lärde jag känna mina trevliga grannar!
Alltid något?
Nu ska jag äntligen sova och i morgon ska jag få känna hur det är att åka tåg utan facebook...
"Tänk när maskineriet tar över... Vi vill ju nu för tiden att mer och mer ska styras av maskiner och snart kommer vi inte behöva öppna en dörr ens en gång men till slut kommer ju elektroniken att säga ifrån och då sitter vi där inlåsta. Blåsta av det vi skapat för vår fördel."
Och lite så är det ju redan, fast i små doser. När datorn slutar fungera för en stund - paniken som uppstår! Man blir med ens handikappad.
Alla i min generation har känt den paniken.
Det talas en hel del om hurpass mycket internet och mobiltelefoner ökar vår stress och det stämmer ju något otroligt! Idag när min telefon gav upp sitt hopp om livet så bankade mitt hjärta som om jag blivit sårad av en vän:
När jag vaknade i morse så skulle jag med detsamma köpa en sista minuten-biljett på SJ till Gävle.
Mitt internet slutade då helt plötsligt att fungera och jag blev totalt rasande. Jag försökte använda mitt mobila internet men den vägrade samarbeta den också! Jag kände nästan hur svetten började utsöndras i pannan och jag var nära att slå näven i bordet. Biljetterna kan ju ta slut... (och dessutom vill jag streama på svtplay idag)
Till slut fungerade det. Allt var som det skulle:
Tills kvällen kom och jag satt i ett telefonsamtal med mobilen på laddning samtidigt. Helt plötsligt dog min telefon. Den gick inte att få igång igen, den samarbetade inte med laddaren och mitt hjärta slog i dubbelt tempo. Det första jag gjorde var att ringa på hos grannarna, som jag aldrig tidigare hälsat på, för att be om hjälp med deras laddare. Det hjälpte dock inte, min mobil var fortfarande i koma! Dumma idiotiska jävla mobiljävel.
De fina grannarna sa vänligt att de kunde hjälpa mig med mer, om jag behövde ringa något samtal eller liknande. Jag passade på att ringa mina föräldrar för att tala om vilken tid jag kommer i morgon.
Men... Hur skulle jag komma på tåget när min biljett fanns i mobilen?? Panik. Dör. Orkar inte.
Det kändes som att mobilen hade gjort slut med mig. Den låg ju där alldeles nära! Men den var samtidigt så långt borta... Varför gör du så här mot mig? Inget svar förstås. Svart skärm. Inte ens en liten blinkning.
Letade fram bokningsnumret och kom fram till att med hjälp av SJ:s informationsdisk på centralen så kan jag nog få ett utskriven biljett i morgon bitti. Bra. Klart slut. Nu får det vara nog med bekymmer.
Gick hem igen. Allt skulle lösa sig.
Men nej: Jag hade ju numera ingen väckarklocka!
Fick förstås gå tillbaka till mina trevliga grannar. De letade fram en jobbtelefon som jag fick låna och skrev upp numret som det tillhörde. Jag ringde mina föräldrar och gav dem numret och de ska nu ringa kl 0700 i morgon till den telefonen så att jag vaknar. Sedan kan jag lämna telefonen i grannarnas brevinkast.
Allt det här tog hela kvällen plus en del stress. Ja, några skratt också förstås eftersom att man i en sån här situation samtidigt inser hur absurt det är att vi är så beroende av våra prylar.
Jag som vanligtvis är den renaste ramaste pessimisten försökte ändå att ha humöret uppe idag.
"Det finns inget ont som inte för något gott med sig...", och på grund av det tekniska lilla missödet så lärde jag känna mina trevliga grannar!
Alltid något?
Nu ska jag äntligen sova och i morgon ska jag få känna hur det är att åka tåg utan facebook...
Underbart! Tänk om inte allt det där hemskt onödiga inträffade. Då skulle vi inte ha något att berätta....
SvaraRadera