Mot österlen!

Hej alla gla'a. Här sitter jag och semesterplanerar och har mig! Resten av min stora familj är i Sandviken och firar storebrorens 40-årsdag men jag kunde tyvärr inte delta i kalasandet då jag har arbete att utföra här i storstan. Sitter i detta nu och tar en Åbro Sigill ekologisk öl (Hittade i kylen, den är inte min men. trevligt.) medan jag kikar på Skillinge och Simrishamns hemsidor. Hemskt kul!
Mina morföräldrar är bosatta i Skillinge och ni har antagligen läst här på bloggen om att min kära syster Kristin nyligen varit där på besök. Nu är det hur som helst min tur och jag ser fram emot det något enormt. Det var ca 4 år sedan jag var där sist men innan dess var jag där oftare.
När jag tänker på Skillinge så tänker jag på hur jag och Kristin cyklade och cyklade och cyklade. Enormt lång strand. Fisklukt. Tånglukt. Spela boule i trädgården. Fåglarna på kvällen. Dingla med benen vid hamnen. Glass. Kavring. De otroligt söta små husen i byn.
Min semesterpepp försvinner inte heller av att jag går in på hemsidan och ser i spalten till vänster: krusbärsfestival.  (TREVLIGT VÄRRE)
Inte heller försvinner den när jag på Simrishamns hemsida ser:
Sillens dag.

Alltså åh! Hur fint? Jag menar: "Röken Seaside", "Sillabord på hamnplan" och "Glada Räkan - öppet till 22". Det återstår bara en fråga:
Varför besöker jag ej oftare Skåneland?

Nu ska jag fortsätta sippa på min öl i min ensamhet och drömma mig bort till måsarnas skri.
(Behövs dock ej, finns gott om mås i Fredhäll.)

Snart är vi två om den österlenska solbrännan.

På tåget mot Malmö

Hej kära vänner. Jag och V sitter på tåget ned mot Malmö. Varje gång jag åker tåg tänker jag på Lotta på Bråkmakargatan när hon klistrar prickig korv på tågfönstret. Precis vad jag också skulle vilja göra om jag hade en prickig korv-macka och hade lite tråkigt. Fast idag är det chevre på min macka och det smarriga pålägget har jag ingen lust att slösa på.

När vi är framme i Malmö ska vi ta Pågatåget till Simrishamn och bli upphämtade av min mormor och morfar som vi tänkte hänga med i två dagar. Jag tänker fråga ut dem om spännande historier från deras ungdom, äta fisk och förhoppningsvis bada i havet.

Sen åker vi tillbaka till Malmö, checkar in på Scandic Hotel och njuter av frukostbuffé i 3 dagar. Vad som sen händer i själva stan får vi se, men jag känner i lilltån att det kan bli något riktigt bra. Vi höres!

Sommar i P1 får mig att somna

Varje försommar är jag alltid lika nyfiken och entusiastisk över vilka som ska bli årets pratare i Sommar i P1. Jag ögnar igenom den långa listan när den äntligen släpps, klipper ut den ur dagstidningen och ringar in mina favoriter, de som jag ser fram emot allra mest. Oftast är inte de inte fler än sisådär fem, sex personer av totalt 58. Så planerar jag mina dagar för att pricka in deras sändningstider, och skulle det nu absolut inte gå så lyssnar jag på internet i efterhand. Sen blir det ju till att strölyssna lite på några andra pratare också, till exempel när man står i köket och lagar mat och vill ha ett lagom trevligt bakgrundsljud.

Men varje sommar blir jag lika besviken. Efter att ha lyssnat på de personer jag planerat att lyssna på, plus några till, har jag knappt klarat av att lyssna färdigt på ens hälften av dem. Och kanske en till två har givit mig nånting. Knappt det.

Jag vet inte om jag har alltför höga förväntningar på människors berättarförmåga, men jag har en känsla av att P1 inte direkt väljer sina pratare efter talang att förmedla en historia. De väljer mediekändisar, skådisar eller entreprenörer som ska sitta och tjata i radion om sina karriärer. Gäsp. När ska dessa kändisar fatta att DET INTE GÅR att sammanfatta hela sitt liv på mindre än 1,5 timme utan att det blir alldeles fruktansvärt platt, ytligt och intetsägande? De bästa pratarna är de som 1, Riktar in sig på en eller två saker, liksom har ett tema, 2, Vågar gå på djupet (utan att för den sakens skull försöka pressa fram lite sentimentalitet, för det är det värsta jag vet, 3, SKITER I ATT HÅLLA PÅ OCH SKRÄVLA OM SIN JÄKLA LYCKADE KARRIÄR!

Det spelar liksom ingen roll att de är skådisar, filmproducenter eller designers. De rabblar sina liv som om de stod utanför och tittade på, och jag blir inte ett dugg avundsjuk på deras karriärer för som det låter har de ju ändå inte lärt sig nånting. Okej, nu kanske jag är väl hård. Klart att de säkert har. Klart att de, liksom alla människor, haft kriser och panikångest och sviktande självförtroende. Men de har inte förmågan att förmedla det. De har inte förmågan att berätta saker för andra på ett intressant sätt. Utom några få väldigt excellenta undantag.

Nej, jag ser ingen annan råd än att Sveriges radio får börja ha audition för sina medverkande i Sommar. Jag kan sitta i juryn. Somnar jag efter tio minuter är den tävlande ute. Allt skulle ju kunna livesändas också, kanske på teve. Skulle blir som ett nytt slags "Idol", fast för folk som redan är kända. Höhö, gud vad nyskapande. Inte.

Nä, skämt åsido, jag vet inte hur man ska råda bot på dessa trista Sommarprogram. Men kanske ett litet steg vore att ta in folk i studion inte enbart på grund av deras långa meritlistor, utan för att de faktiskt har någonting intressant att berätta och därtill har en förmåga att göra det bra. 

Heavenly Creatures

När jag gick i högstadiet läste jag en gång ett reportage i tidningen Darling (den enda tidning riktade till unga människor som var värd att läsa vill jag minnas, tyvärr finns den inte kvar längre) om Juliet Hulme och Pauline Parker, två unga väninnor som begick ett fruktansvärt brott tillsammans på 1950-talet. De var inte mer än femton år gamla, två till synes välartade och intelligenta flickor, bosatta i Christchurch på Nya Zeeland. De träffades första gången som tonåringar, när Juliet och hennes familj flyttade till Nya Zeeland från England. Juliet hamnar i samma flickskola som Pauline, och det dröjer inte länge innan de blir de mest förtrogna väninnor. Deras vänskap växer sig allt djupare och mer intensiv, och tillsammans konstruerar de en egen värld som de med jämna mellanrum flyr in i, långt bort ifrån den grå vardagen med krav och förväntningar, oförstående föräldrar och strikta lärare. Ledsamt nog spårar alltsammans ur på det mest tragiska sätt. Pauline förde dagbok under denna tid, och genom den har man kommit att förstå vad som hände och varför.

I reportaget nämndes även att det gjorts en film om de unga kvinnorna, "Heavenly Creatures", som kom ut på biograferna 1994. Det är en av Peter Jacksons tidigaste filmer och den första film han gjorde som inte går under kategorin splatter. En ung Kate Winslet gör debut på vita duken som Juliet Hulme, och  fastän det är tydligt att hon kommer direkt från den levande teaterscenen, där dramatiska gester och artikulation passar betydligt bättre än på film, tycker jag hon gör en fin insats. Men så gillar jag ju Kate, mycket. Som Pauline Parker syns Melanie Lynskey som också hon spelar sin roll väl. Jag såg filmen ett par år efter att jag läst reportaget, och såg om den idag då jag av någon anledning kom att tänka på den. Det är en fascinerande men sorglig historia om de unga kvinnorna och jag undrar för mig själv hur oskyldig fantasi kunde gå över i något så tragiskt.

Elektronikens makt över människan

Man diskuterar ibland ämnet om människans nuvarande relation med elektronik. Telefoni, internet, maskiner och robotar som styr mer och mer. Jag blev alldeles mörkrädd när min käresta en gång sa:
"Tänk när maskineriet tar över... Vi vill ju nu för tiden att mer och mer ska styras av maskiner och snart kommer vi inte behöva öppna en dörr ens en gång men till slut kommer ju elektroniken att säga ifrån och då sitter vi där inlåsta. Blåsta av det vi skapat för vår fördel."
Och lite så är det ju redan, fast i små doser. När datorn slutar fungera för en stund - paniken som uppstår! Man blir med ens handikappad.
Alla i min generation har känt den paniken.
Det talas en hel del om hurpass mycket internet och mobiltelefoner ökar vår stress och det stämmer ju något otroligt! Idag när min telefon gav upp sitt hopp om livet så bankade mitt hjärta som om jag blivit sårad av en vän:

När jag vaknade i morse så skulle jag med detsamma köpa en sista minuten-biljett på SJ till Gävle.
Mitt internet slutade då helt plötsligt att fungera och jag blev totalt rasande. Jag försökte använda mitt mobila internet men den vägrade samarbeta den också! Jag kände nästan hur svetten började utsöndras i pannan och jag var nära att slå näven i bordet. Biljetterna kan ju ta slut... (och dessutom vill jag streama på svtplay idag)
Till slut fungerade det. Allt var som det skulle:
Tills kvällen kom och jag satt i ett telefonsamtal med mobilen på laddning samtidigt. Helt plötsligt dog min telefon. Den gick inte att få igång igen, den samarbetade inte med laddaren och mitt hjärta slog i dubbelt tempo. Det första jag gjorde var att ringa på hos grannarna, som jag aldrig tidigare hälsat på, för att be om hjälp med deras laddare. Det hjälpte dock inte, min mobil var fortfarande i koma! Dumma idiotiska jävla mobiljävel.
De fina grannarna sa vänligt att de kunde hjälpa mig med mer, om jag behövde ringa något samtal eller liknande. Jag passade på att ringa mina föräldrar för att tala om vilken tid jag kommer i morgon.
Men... Hur skulle jag komma på tåget när min biljett fanns i mobilen?? Panik. Dör. Orkar inte.
Det kändes som att mobilen hade gjort slut med mig. Den låg ju där alldeles nära! Men den var samtidigt så långt borta... Varför gör du så här mot mig? Inget svar förstås. Svart skärm. Inte ens en liten blinkning.

Letade fram bokningsnumret och kom fram till att med hjälp av SJ:s informationsdisk på centralen så kan jag nog få ett utskriven biljett i morgon bitti. Bra. Klart slut. Nu får det vara nog med bekymmer.
Gick hem igen. Allt skulle lösa sig.
Men nej: Jag hade ju numera ingen väckarklocka!
Fick förstås gå tillbaka till mina trevliga grannar. De letade fram en jobbtelefon som jag fick låna och skrev upp numret som det tillhörde. Jag ringde mina föräldrar och gav dem numret och de ska nu ringa kl 0700 i morgon till den telefonen så att jag vaknar. Sedan kan jag lämna telefonen i grannarnas brevinkast.

Allt det här tog hela kvällen plus en del stress. Ja, några skratt också förstås eftersom att man i en sån här situation samtidigt inser hur absurt det är att vi är så beroende av våra prylar.
Jag som vanligtvis är den renaste ramaste pessimisten försökte ändå att ha humöret uppe idag.
"Det finns inget ont som inte för något gott med sig...", och på grund av det tekniska lilla missödet så lärde jag känna mina trevliga grannar!
Alltid något?

Nu ska jag äntligen sova och i morgon ska jag få känna hur det är att åka tåg utan facebook...

En semestervecka

Tillbaks i Stockholm efter en vecka på landet. Kommer sakna ungefär allt, utom mördarsniglarna som kanske är det äckligaste djur jag träffat på, men nu pratar vi inte mer om dem utan fokuserar på de trevliga sakerna, här:

Sommar och balettböcker. Potatis och kanelbullar.

Det är fredag idag och folket jublar. Helgen är kommen, hallelujah!

Fast för min del är fredag lite som söndag eftersom att jag jobbar på helgerna och är ganska så ledig på vardagarna. Men jag har humöret uppe ändå. Solen skiner och jag har haft en otroligt behaglig vecka. Vädergudarna har varit snälla mot oss här i stockholm de senaste dagarna vilket har resulterat i ett flertal dopp vid fredhällsbadet, glassätande i Ivar Los park och öldrickande i Vitabergsparken.

Dessutom fyndades det lite smått och gott under gårdagens lilla loppisrunda med Moa!

En blommig bricka, en bok om svensk pedagogikhistoria, en kärlekslyrikbok för tio kronor, och en gigantisk bok om balettens historia! Jag har på bildan ovan slagit upp min favvosida...

Så himla charmig verkligen. Och angående pedagogikboken så får vi väl se om jag ens kommer att läsa den... Det inhandlades dels i ett seriöst syfte men nog mest för att det var kul.

Nu ska jag återgå till matlagningen. Ikväll serveras det hasselbackspotäter och lax kokad i Créme fraiche. Vill man så kan man! Annars brukar vi mest äta omelett och grönsaker i det här hushållet.

Och förresten - i morgon blir det riktig bullstuga här hemma för jag har fått gratis kanelbullar av ICA i inflyttningspresent! TACK ICA!

Hej svej, lyckli tjej



Ingen bestämmer över mig

Underbaraclara publicerade nyligen den här bilden på sin blogg.

Jag kände helt enkelt för att visa den här i Bullstugan också.

Sedan låter jag den nog tala för sig själv.

Förr och nu

Jag tänkte fortsätta på temat "förr i tiden". Mitt förra inlägg handlade om föremål. Nu tänkte jag skriva om människor. Förritiden intresserar mig, och har nog alltid gjort. Jag är verkligen ingen historienörd, kan varken rabbla kungar och regenter eller årtal för viktiga krig och slag, men jag älskar att läsa om människors vardag i den tid som varit. Vare sig det rör sig om fattiga emigranter som lämnade nödens Sverige för Amerikat i mitten av 1800-talet och framåt, de som blev kvar och så småningom byggde upp välfärdssamhället, de som födde tio barn och såg hälften dö i lungsot, eller aristokratiska ladies som läser poesi, går på baler och suktar efter romantik á la Jane Austen.

Ja, det sistnämnda var väl kanske inte särskilt vanligt. Jag har just läst ut sista delen i Per Anders Fogelströms bokserie om Stockholm, som tar avstamp 1860 och genom fem böcker tar oss fram i tiden till och med 1968. Och jag drabbas av en enorm svindel när jag följer dessa människors öden, läser om hur kroppsarbetarna sliter sönder sig i bokseriens början, kämpar för varje måltid som står på bordet, står fullkomligt handlösa inför de sjukdomar som drabbar dem eller barnen och i princip bara har hoppet kvar, då inga pengar finns till medicin (vilket ibland spelade mindre roll då antibiotikan inte ens var uppfunnen). Men de fortsätter kämpa, trots död och elände, deras barn fortsätter kämpa i deras ställe och för varje år som går tycks det bli lite, lite bättre. Så småningom och i långsam takt får arbetarna bättre villkor, sjukvården utvecklas, preventivmedel kommer ut på marknaden, levnadsstandarden förbättras. Och helt plötsligt kan barnbarnsbarnet till huvudpersonen i första boken, som inte ens blev fyrtio år och dog i lungsot, gå och köpa sig en egen bil i 50-talets Sverige. Tänk alla som kämpat för att få Sverige dit vi är idag, alla som dött som flugor före oss för att man inte kunde bota en simpel infektion. För att de slet sönder sina kroppar. Och tänk alla människor på jorden, som fortfarande sliter som djur och knappt får någonting tillbaka. Där är tiden i det gamla Sverige verklighet idag. Någonting händer med mig när jag begriper att det inte var särskilt längesen det såg ut så här. Jag har svårt att beskriva exakt vad det är, för det känns både skrämmande men också bra. Som att jag lär mig någonting om livet. Som att jag förstår vilken ynnest det är att få leva i den här tiden, på den här platsen. Men också hur skört allting är. Att jag känner i hela kroppen att ingenting är självklart och för alltid. Att allting skulle kunna rasa samman, precis när som helst. Och då plötsligt känns allt man gör så mycket mer viktigt. Det lilla känns avgörande. Hur vi lever våra liv får konsekvenser, för jorden och för oss. Framtiden känns nästan ännu mer skrämmande än det som varit. För framtiden rör också mig.

Landet och skatter från förr

Jag är på landet och här går livet i sakta mak, jag vet nästan inte vilken dag det är, det finns ingen fungerande klocka eller almanacka här, ingen teve och telefonen har bara en eller två pinnar uppe i hörnet så jag kan knappt prata med någon i världen utanför. Internet gick att ordna med hjälp av min pojkväns dator och telefon, men jag kan inte påstå att surfa är det jag ägnat mig åt sen jag kom hit. Jag har min första semester på flera år och känner mig fullkomligt salig. Ugnen har gått varm och det har blivit både bröd, kardemummabullar och banankaka med choklad i. Nu skorpor.

"Landet" består av tre hus på en höjd alldeles nära Bråviken utanför Norrköping. På andra sidan vattnet ligger Kolmården. Än så länge har inga förrymda björnungar hittat hit och inga vargar heller, men vem vet. Det skulle ju göra ett äventyr av alltihopa. Men ärligt talat behöver jag nog inga äventyr just nu, för saker och ting är riktigt bra precis som de är. Det är skönt att komma ifrån storstan, människor, trängseln på tunnelbanan och minutrarna framför spegeln på morgonen. Här behövs inget puder, ingen telefon i fickan och ingen prestationsångest.

Och då har jag har inte berättat det bästa med landet. Även om jag i nuläget är i ett väldigt stort behov av just lugn och avkoppling, så är jag fantastiskt glad över att det inte är det enda som det här stället har att erbjuda. "Landet" ägs av min killes mamma, som köpte ut stället av sina syskon för några år sedan. Som ni kanske kan räkna ut ägdes alltså stället från början av hennes föräldrar, som köpte det på 70-talet, men stugorna är byggda på 40-talet. På den tiden fanns det bara två byggnader, storstugan och lillstugan med tillhörande snickarbod. Numera finns även en ateljé med veranda och stora fönster, där jag och min kille delar världens största säng om nätterna. Det jag vill komma till är att eftersom "Landet" en gång ägts av min killes mormor och morfar är det fullkomligt fullspäckat av gamla föremål. En skattgömma, helt enkelt. Gamla möbler, speglar, blommigt porslin, svartvita fotografier från 30-, 40- och 50-talet, en gammal skivspelare med tillhörande skivsamling med allt från 30- och 40-talsjazz till 60-talets pop, rock och gammal country, gamla sneda skåpluckor från 50-talet (som dock inte sitter i köket som renoverades någon gång på 70-talet, utan står lösa i lillstugan), blommiga folkdräktehättor (de har dalasläkt), hemvävda dukar och tyger, bakformar i bleckplåt och köksredskap i vitemalj och så ting man inte ens visste existerande, med alla möjliga intressanta funktioner. Är det någonting man kommer på att man behöver, är det bara att rota lite i något skåp eller låda, så kommer man med allra största sannolikhet att hitta det. Hittade en oöppnad klädvårdsrulle till exempel, häromdagen när jag tröttnade på att mina byxor var fulla med ludd. Och en kökstermometer i originalförpackning från, tja, 70-talet kanske. Till råga på allt är min killes mamma konstnär och keramiker, vilket betyder att det finns drejade koppar och skålar i köket och en hel massa skulpturer utplacerade i trädgården. I ateljén hänger målningar och här finns både penslar och färger. Själv har jag ägnat lite tid åt att måla om en stringhylla som vi ska få med oss hem till lägenheten. Vilken skatt. Jag kommer aldrig tröttna på det här stället.

Men jag lovar, jag kommer tillbaka till Stockholm igen. I slutet på veckan, närmare bestämt. Ska bara hinna rota lite mer i alla dessa lådor och skåp först. Och äta mer bullar.

Barnfritt - Bekvämlighet eller förtryck?

I nuet tycks den moderna människan tendera att i de flesta samanhang prioritera sina egna behov högst.
Så högt att det i min mening utvecklas till ren egoism, girighet och ibland bortskämdhet.
Med all ökad tillväxt medföljer girighet, det är ju inget snack om den saken.
Det föder i sin tur en mentalitet av bortskämdhet.
Vi KAN kräva saker, vi kan alltid kräva MER - och därför SKA vi också det.
När går vi över gränsen?
För länge sedan gick vi över gränsen.
Jag läste i DN idag att det säljs otroligt många charterresor som erbjuder Barnfria hotell och det arbetas även med den utsökta affärsidén Barnfria flygresor och tågvagnar.
Spontant så känner jag NEJ NEJ VAD HÅLLER NI PÅ MED. Instigntivt så synkar jag inte över huvud taget med dessa idéer.
Jag försökte förstås att se det från olika synvinklar; kanske är det jag som är för snäll eller för konservativ?
Men njä. Jag har bestämt mig för vad jag tycker om tanken bakom barnfria hotell och resor:
Det suger. Och är sjukt konservativt.
Självklart händer det att jag irriterar mig på barnskrik som dyker upp vid olämpliga tillfällen (eller när jag bara har ont i huvudet). Jag kan också i smyg känna "men snälla, varför ta med er barnvagnen in hit..."
Men jag kan leva med det. Allt behöver inte alltid vara perfekt och klaffa med mina tillfälliga behov.
Barn skriker, de gör de, och ingen tycker nog att det är särskilt trevligt. Men de är barn, de är människor och de har rättigheter. Precis som deras föräldrar.
Om vi nu ska få möjlighet att välja vilka vi vill dela hotell med - är vi inte då ute och leker på djupt vatten? Grundar sig inte detta i förtryck?
Att förbjuda barns tillträde på resorter och andra allmäna platser, som om de vore djur, ja det är onekligen att tala om förtryck!
Den stora boven i dramat är dagens äckliga egoistiska mentalitet. JAG ska få vad JAG vill ha.
Och helst så snabbt som möjligt.
När man möter människor som man inte kommer överrens med så kan man reagera genom att flytta sig - eller leva med det.
Men i detta samanhang tillåter vi oss att i stället säga "nej usch och fy, sopa bort dem".
Pinsamt, om ni frågar mig. Barn finns överallt, har alltid funnits överallt och om du inte vill träffa dem så stanna hemma då, stelis.
Vad blir nästa steg - Hotell fritt från förståndshandikappade? Fritt från blinda?

Allt jag vet är att om jag själv fick välja ett nischat hotell så är valet enkelt:
Fritt från barnhatande snobbar.

Sol, balkong och duktiga vänner

Jag har varit så glad för min egen skull den senaste tiden. Tendenser för lite väl ego har nog funnits.

Men idag fick jag känna på den underbara känslan att glädjas åt någon annan -

Jag fick just höra (på facebook förstås) att en kär vän till mig från England har kommit in på Laban i london där hon ska ta en master i koreografi!
Sådana rysningar jag fick när jag läste det! Jag hade i och för sig aldrig hört talas om exakt den utbildningen innan men jag antar att den motsvarar Mastern som finns på DOCH fast med Labans specifika teknik som inriktning.
HELT JÄDRA CRAZY är just vad det är. Jag är så stolt över henne, stolt från min tåspetsar och upp till hjässan!

Emma var en av mina närmsta vänner under tiden på Iwanson då vi gick i samma klass. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord, mest om dans och konst och om relationer och sånt. (”relationer och sånt” - vilken tjusig kategori.) Jag saknar henne hela tiden.
I höst hade jag tänkt fara till München för att hälsa på henne och alla de andra men det här betyder att jag minsann får boka in en London-resa också! Vilken bra grej det är att ha vänner från lite varstans, det betyder ju äventyr!

Nu ska jag fortsätta att sitta på balkongen och filosofera. Hoppas ni har en trevlig onsdag, folket!

Jag tänkte såhär. Att nu ska jag framföra en smärre presentation av mig själv. För vem vet - kanske finns därute någon som inte har en aning om vilka vi är och vad i allsin dar vi ska ha en blogg för?
Det vet kanske inte vi heller. Eller jo, vi vet ju vilka vi är. Så då kan vi svara på femtio procent av de två frågorna, såvida någon därute alltså har dessa frågeställningar.

Jag kör.

Jag bor i Fredhäll i en andrahandslägenhet där min syster bott före mig. Här finns ett fint rum, ett litet kök och en söt balkong. Badrum förstås också, man måste ju kissa och bajsa och tvätta sig ibland!
Jag bor här med en som jag är ihop med. Det vet jag att vi är för jag frågade honom det efter en tid då vi börjat träffas men det är ju snart tre år sedan så om jag inte hade frågat honom det hade jag kanske ändå förstått det så småningom.
Han är från samma lilla stad som jag och han spelar musik hela tiden och är ball. Jag är också ganska ball och det talar jag om för honom ibland.

Jag har dansat sedan jag var liten och när jag var femton sökte jag till estetprogrammet. I tvåan lärde min lärare mig vad modern dans kunde vara för något och helt plötsligt fanns det inget annat för mig.
Efter gymnasiet for jag min kos till München där jag påbörjade en yrkesutbildning inom modern dans! Där skulle man vara smal och duktig och inte tänka på så mycket annat än sina fötter och sånt.
Tja, det gick som så att jag gjorde mig illa på kroppen här och där och då bestämde jag mig för att säga tack och adjö och dra till Stockholm i stället. Det ingick förstås en hel del om och men.
MEN nu är jag här där jag är och är förstås superlycklig för att jag något så när "vet vad jag vill/ska göra med mitt liv" och sånt är ju alltid hur bra som helst! (ingen press, alla som inte ännu vet)
Jag ska plugga danspedagogik i en massa år och bli svinbra, sedan ta chansen att få andra människor att upptäcka dansen!
Chansen rimmar på dansen, hurra!

Ibland är jag arg och sur och har prestationsångest och grubblar alldeles för mycket.
Då är det sjukt bra att jag har Kristin för då smsar jag henne såhär typ:

- Hejhej nu kom min klump i magen angående resultatet om skolan.

Då svarar hon såhär exakt:

- Eliminera klumpen! Ät några sviskon och bajsa ut den.

Nu tänker jag alltid på sviskon när jag får en klump i magen.
Då blir jag fnissig i stället och klumpen försvinner.
Jag är förresten en sån som påstår sig ha gillat Mumintrollen innan det blev en trend och så är det faktiskt. Men sånt kan vi inte gå in på nu, det får komma senare.

Auf Wiederhören

Två bra saker

Jihoo! Nu är vi igång på allvar, Nellson är med i gamet och jag behöver inte hålla bloggen vid liv mol allena längre, då tappar jag bara inspirationen. Min syster inspirerar mig, och har alltid gjort. Jag kan inte förstå hur man klarar sig genom det här livet utan syskon, det kan jag faktiskt inte.

Nelly kom in på Danshögskolan och det betyder inte bara att hon är sjukt glad och stolt och nöjd med sig själv just nu - och det är alltid extra härligt att umgås med människor som är det - utan även att hon kommer stanna i Stockholm i minst FEM år till eftersom utbildningen är såpass lång. FEM år av garanterat regelbundet systerhäng framöver är kanske den bästa nyheten jag kunde få i år. Plus då själva grejen att hon faktiskt KOM IN!

Det näst bästa som händer i år torde vara att om fyra dagar börjar min semester. Alltså mitt LIVS första, riktiga semester. Vi snackar inte sommarlov, ofrivillig arbetslöshet eller annan obetald ledighet. Vi pratar om den riktiga, guldskimrande och lyxiga förmånen att få ledigt från jobbet i fyra veckor och fortfarande få lön på kontot i slutet av månaden. Jag ryser lite av välbehag bara vid tanken på det.

Dans och cirkushögskolan

Hej folket! Nu är det Nelly som skriver. Jag har haft problem med mitt internet och har därför inte kunnat visa mig här. Men nu är jag med i leken!

Som Kristin tidigare skrev så har jag under Maj/Juni varit upptagen med att utföra intagningsprovet till Danshögskolan Pedagogutbildning. I första hand sökte jag till Ämneslärare i Dans, Modern/nutida.
Hur som haver: Denna audition må vara bland det absolut jobbigaste jag gått igenom. Jag har tidigare provat för skolor men det har då inte varit lika långt och komplicerat. Dessutom har jag aldrig velat något i mitt liv så mycket som att bli antagen till den här utbildningen-
Vilket förstås bidrar till prestationsångesten och stressen!

När man söker till DOCH så består provet av flera delprover, där de efter varje delprov "sållar" bland de sökande. Det pågår under flera veckor och man dör om och om igen.
Jag hade tur, för jag gick vidare varje gång. Vidare till sista provet, där den sista delen var:

Solo.

Åh herregud så mitt hjärta slog volter. Jag ville bara att det skulle vara över över över. Solot skulle man ha koreograferat på egen hand och jag stod för det jag hade skapat, men var ändå så nervös att det skulle vara för flummigt. Jag kunde inte förstå att snart snart står jag framför en jury på tio personer! Ensam ska jag stå där och sen ska musiken börja och tänk tänk tänk om jag svimmar. Eller kräks. Eller bajsar på mig. Så tänkte jag. Gick fram och tillbaka i korridoren, hoppade upp och ned, gjorde konstiga ljud men min mun för att få mig själv att slappna av.

Sedan ropade de upp mitt nummer, 128, och det vara bara att köra.

Jag körde.
Jag varken spydde eller bajsade eller grät. Tills det att jag var klar och hade gått ut ifrån studion, för då grät jag förstås. Äntligen var skiten över och KAN NI SNÄLLA TA IN MIG PÅ SKOLAN JAG BER. Tänkte man förstås utan att säga det högt. Inombors krälade jag, som en uttorkad människa i öknen, mot juryn och gnydde "snääälllaa". Utåt försökte jag bara lugna mig. Några tårar, sedan byta om och vara klar. Hejdå, nu går jag hem och väntar i en vecka. Väntar väntar väntar på svaret.
Inget svar på Fredagen, inget under hela helgen. Inget svar på måndagen, inget svar på tisdagen.

Eller. Vänta nu. Helt plötsligt under kvällen på tisdagen. Ett mail.
Ett mail ett mail ett mail ett mail.

"besked om ansökan till doch. 128"

Jag dog tusen gånger om under den halva minuten då jag inte visste om jag skulle öppna mailet eller skita i det och aldrig ta reda på hur det gick och sen hoppa ned för ett stup i stället.
Helt plötsligt hade jag öppnat brevet.

Välkommen till DOCH!

Det är över. Jag är inne. Jag kom in.

Sedan sjönk jag ned på golvet och under golvet och genom jorden och ut på andra sidan och
genom hela rymden, fivade med månen och kom tillbaka och grät lite, nej hur mycket som helst,
av lycka lycka lycka.