Alla minns väl tv-serien Pip-Larssons som producerades för SVT och sändes 1998? Av alla barn- och ungdomsserier jag såg som, ja, barn och ungdom, så är det nog den som ligger mig allra varmast om hjärtat. Som elvaåring, när serien sändes, satt jag klistrad vid teven när det var Pip-Larssons-kväll och jag vet inte hur många gånger jag tittade igenom inspelningarna på videobanden efteråt. För några år sedan upptäckte jag att alla avsnitt ligger uppe på Youtube och har ätit frukost till dem många gånger efter det.
Det är väl det där med en stor, stökig men kärleksfull familj som tilltalar mig mest. En familj som inte tycks passa in någonstans och definitivt inte i den tid de lever i, men de tar hand om varandra och klarar sig ganska bra ändå. Riktigt galant till och med, i slutet. Och jag gillar ju lyckliga slut. Och åh vad jag gillar familjen Larsson-Pip. Stolliga, snälla uppfinnarpappan och yviga, modiga skådespelarmamman, storasyster som möter första kärleken, kaxiga systern som inte hör hemma i femtiotalets snäva kvinnobild men som älskas gränslöst ändå, syster som utåt sett passar in perfekt men som upptäcker att hon har ett mod och en kaxighet hon med, broren som ser allting och har förmågan att berätta, gulliga men listiga broren i underbar blå mjukissoverall och så minsta broren som mest bara äter upp olika saker.
Jag minns att jag läste Kastrullresan, boken som serien är baserad på, efter att jag sett tv-serien. Och blev så besviken. Boken är skriven av Edith Unnerstad och gavs ut 1949. Det var liksom ett litet annat tänk på den tiden, och vad jag minns avspeglades det ganska tydligt i boken. Familjen Larsson var så kuttrigt urgulliga att det var svårt att stå ut med, även för mig som 11-åring, uppenbarligen. Och familjemedlemmarna var inte alls lika karaktärerna i tv-serien. De var riktigt femtiotalskäcka och urtrevliga allihop, inte alls lika våghalsade och utstickande. Jag tror faktiskt inte ens jag läste färdigt boken, så besviken blev jag. Nu var det ju så hemskt längesen jag läste den, och jag antar att om jag läste om den idag skulle jag kanske se att familjen Larsson var annorlunda nog för den tiden, att det kanske inte gick att göra dem mer egensinniga än vad Edith säkert ändå gjorde. Eller gick och gick. Pippi Långstrump gavs ju faktiskt ut samma decennium. Och jäklar vad hon skakade om i barnlitteraturen. Tack och lov för det!
Men Pippi får jag skriva mer om en annan gång, just nu ville jag bara förklara min kärlek till SVT:s familjen Larsson. Punkt.
Det är väl det där med en stor, stökig men kärleksfull familj som tilltalar mig mest. En familj som inte tycks passa in någonstans och definitivt inte i den tid de lever i, men de tar hand om varandra och klarar sig ganska bra ändå. Riktigt galant till och med, i slutet. Och jag gillar ju lyckliga slut. Och åh vad jag gillar familjen Larsson-Pip. Stolliga, snälla uppfinnarpappan och yviga, modiga skådespelarmamman, storasyster som möter första kärleken, kaxiga systern som inte hör hemma i femtiotalets snäva kvinnobild men som älskas gränslöst ändå, syster som utåt sett passar in perfekt men som upptäcker att hon har ett mod och en kaxighet hon med, broren som ser allting och har förmågan att berätta, gulliga men listiga broren i underbar blå mjukissoverall och så minsta broren som mest bara äter upp olika saker.
Jag minns att jag läste Kastrullresan, boken som serien är baserad på, efter att jag sett tv-serien. Och blev så besviken. Boken är skriven av Edith Unnerstad och gavs ut 1949. Det var liksom ett litet annat tänk på den tiden, och vad jag minns avspeglades det ganska tydligt i boken. Familjen Larsson var så kuttrigt urgulliga att det var svårt att stå ut med, även för mig som 11-åring, uppenbarligen. Och familjemedlemmarna var inte alls lika karaktärerna i tv-serien. De var riktigt femtiotalskäcka och urtrevliga allihop, inte alls lika våghalsade och utstickande. Jag tror faktiskt inte ens jag läste färdigt boken, så besviken blev jag. Nu var det ju så hemskt längesen jag läste den, och jag antar att om jag läste om den idag skulle jag kanske se att familjen Larsson var annorlunda nog för den tiden, att det kanske inte gick att göra dem mer egensinniga än vad Edith säkert ändå gjorde. Eller gick och gick. Pippi Långstrump gavs ju faktiskt ut samma decennium. Och jäklar vad hon skakade om i barnlitteraturen. Tack och lov för det!
Men Pippi får jag skriva mer om en annan gång, just nu ville jag bara förklara min kärlek till SVT:s familjen Larsson. Punkt.
Ja...tänkk jag gillar den också...fortfarande!
SvaraRadera