Om skammen

 Nu har jag inte skrivit här på månader. Det började med att jag hatade mitt jobb. Jag började på en ny arbetsplats i augusti förra året och grät både före och efter varje pass, flera veckor i sträck. Ville säga upp mig efter bara ett par dagar, springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Men jag gjorde det inte. För att jag någonstans visste att den flykten skulle handla om en flykt ifrån mina egna rädslor snarare än från en vidrig arbetsplats. Det var ingen vidrig arbetsplats, det fanns inga elaka kollegor, ingen konkret hemskhet att sätta fingret på. Ingen egentlig anledning till tårar. Men inom mig, där forsade en strid ström av elaka röster som plågade mig dag och natt. Som talade om för mig hur värdelös jag var, hur jag aldrig skulle kunna lära mig någonting, hur mina kollegor skulle titta på mig, sucka djupt och skaka på huvudet. Det var inga vackra tankar, inget att vara stolt över. Inget man skriver i sitt CV eller skryter om på en arbetsintervju. Det värsta var att jag var så oerhört oförberedd på strömmen av ondsinta tankar, fastän jag sedan länge stiftat bekantskap med dem minst hundra gånger om. Brottat ned dem, tyglat dem och rest mig igen, fri. Med en naiv tro om att det var sista gången de kom till mig. Men det är aldrig sista gången. De kan vila latent inuti min kropp, vara tysta i månader och till och med år, men de kommer alltid tillbaka.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Kanske inte alla känner det lika starkt, lika extremt som jag gör, men jag vet att det här tvivlet på sina färdigheter, sina förmågor och kunskaper är allt annat än ovanligt. Att det är fler än jag som så många gånger suttit inne med de rätta svaren när läraren ställt frågor i klassrummet, men inte vågat räcka upp handen av rädsla för att säga fel. Att säga fel, att göra fel, är en dödssynd. Inte hos andra, nej de kan gott få fela utan att jag bryr mig nämnvärt, men jag får aldrig göra det.

Jag trodde länge att jag hade släppt denna dröm om perfektion hos mitt gymnasie-jag. Trott att det var då jag hade min peak, att det har lättat efter det. Först i höstas förstod jag att det fortfarande finns kvar, att det ligger gömt på en liten, men viktig punkt inuti min kropp, att det ibland styr mig utan att jag märker något för det har blivit så naturligt. Och att jag bara märker av det i situationer när punkten börjar expandera och tar hela min kropp i besittning.

Jag vill inte skylla ifrån mig, jag vet att det inte är någon annans fel. Jag har vuxit upp med två av de bästa, finaste och mest stöttande föräldrarna man kan tänka sig och hur mycket jag än analyserar, fram och tillbaka, så står det helt klart att det inte på något sätt står skyldiga till detta. De har snarare räddat mig de gånger jag varit på väg att tippa över kanten.

Men jag vet att det finns någonting sjukt i den här världen som få mig och andra så lätt in i den här sortens självdestruktiva tankebanor. Någonting som gör att nästan alla mina kvinnliga vänner och bekanta någon gång har haft någon form av ätstörning.  Någonting som gör att stressen, skräcken, förtvivlan och känslan av otillräcklighet så många gånger går att läsa i mina kvinnliga kollegors ögon. Sällan eller aldrig i mina manliga kollegors. Precis som det så ofta var i skolan. Jag säger inte att killar och män har det lättare. De tampas säkert med inre strider av alla de slag, liksom vi alla gör. Men ska vi tala om prestationsångest, ska vi tala om duktighet, så är jag rätt så övertygad om att många män kommer ganska lindrigt undan i jämförelse.

Jag slötittade på ett avsnitt av ”Top Model Sverige” till frukost. Jag vet, jag borde inte ens titta på sådan smörja, men fastän det är ett hemskt program är det så jäkla intressant på samma gång. Deltagarna blir fruktansvärt illa behandlade. Fotomodeller ska tåla allt. Och de får ABSOLUT inte ha någon som helst åsikt angående bilden som ska plåtas, för det är fotografens jobb. Fotografen, som 9 gånger av 10 är man. Modellen, som 9 gånger av 10 är kvinna.  Fotografen och stylisten styr modellen. De kan vända och vrida på henne, klippa av henne håret, skrika att hon ser ut som en kossa, hon är ändå bara ett medel för att sälja en vara. Och de tjejer som inte går med på den här behandlingen, de åker ut, utan krus. ”Det här är Top Model Sverige, ingen jäkla lekskola!”

Nej, det är ingen lekskola. Precis som verkligheten. Det är blodigt allvar. 

Jag är ingen deltagare i Top Model (tack och lov). Men jag är en medborgare i det här samhället. En kvinnlig sådan. Och det innebär att jag vuxit upp i ett samhälle som alltid, i allt jag gör, hur jag för mig, hur jag ser ut, vill bedöma mig. Och jag har blivit beroende av att bli bedömd. Jag VILL blir bedömd. Jag vill, i allt jag gör, veta att jag gör det bra. Vill veta att jag är snygg. Vill veta att jag gör gott, att jag är omtyckt, att människor vill ha mig. Men det betyder också att det finns massor av saker jag inte vågar göra. Av rädsla för att inte vara bra, att inte räcka till, inte vara tillräckligt snygg eller bli tillräckligt omtyckt. Det begränsar mitt liv och gör att trots att jag vuxit upp med en kärleksfull familj, tak över huvudet, mat på bordet och tillräckligt med pengar ändå i vuxen ålder kan känna att jag står och stampar på samma punkt utan att komma någonvart. Så mycket jag skulle kunna lära mig, så mycket som jag skulle vilja göra men inte kommer mig för. Och jag skäms för det. Skäms för att jag har så många möjligheter som jag inte tar tillvara på, för att min egen hjärna sätter hinder för det. För att min hjärna blivit programmerad av samhället och efter hur en människa, en kvinna, ska vara.

Därför har jag inte velat skriva här. För att jag har skämts. För att jag egentligen vill att ni ska tro att jag är en av dem som inte bryr sig, att jag är oberoende och stark, att jag vågar stå emot mitt eget tvivel. Att bekräftelse inte spelar någon roll för mig, fastän det spelar så sjukt jävla stor roll. För att jag visste att om jag skriver att jag hatar mitt jobb och hur dålig jag känner mig, så skulle jag skämmas över att jag känner så. Nu, sex månader senare, vet jag återigen att jag kan. Ännu en gång har jag bevisat för mig själv att jag är tillräckligt bra. Men kommer den känslan att hålla i sig till nästa gång jag är ny på en arbetsplats eller står inför en uppgift som är ny och främmande för mig? Jag tvivlar på det. Då är det bara att börja om igen. Det är priset jag betalar för att leva i den här världen. Jag och många andra.

Julefrid?

Över en månad har gått sedan jag senast skrev i detta forum men jag ska inte ursäkta mig och lova att jag ska bli bättre för det blir jag definitivt inte.
Så.

Högskolestudenter har inget jullov. Vi har vad som kallas "läsveckor" och då tänker man förstås att det nog visst är ett skönt avslappnat lov men att det heter "läsveckor" av formella skäl.
Då får man dock tänka igen. Här ska skrivas och läsas under juletiden vilket får mig att känna stress och prestationsångest för jag känner mig själv så väl; jag skriver arbeten väldigt långsamt. Och jag gillar att ta lov. Det kommer bli kämpigt.

Jag vill inte kalla mig för "en person med för höga krav på sig själv" eftersom man i och med det anser sig vara lite för smart för vad som helst. Jag skulle snarare vilja påstå att jag är sjukt urusel på somliga saker och undviker därför helst sådant som jag är urusel på. I och med det slipper jag känna mig dålig och kan istället fokusera på sånt som jag är fantastiskt bra på. Till exempel så är jag skitbra på att tala och göra tenduer men den här texten ska inte handla om det, tyvärr.

Numer utbildar jag mig till ämneslärare i dans. Jag ska alltså få lärarlegitimation för att sedan kunna anställas på gymnasieskolan. Ibland (typ idag när jag satt i skolans massagestol och läste kurslitteratur på engelska) tänker jag att jag inte kommer att klara det. Jag kommer inte att bli godkänd i mina kurser och om jag blir det kommer jag aldrig kunna få ett arbete och om jag får det så kommer jag göra hemskt dåligt ifrån mig men eftersom jag aldrig kommer bli godkänd i mina kurser så kommer jag inte behöva hamna där.
Ibland tänker jag så.
Jag tänker ibland att jag inte förstår vad jag gett mig in på.
Gymnasielärare. Det känns som en titel jag inte kan identifiera mig med och när jag tänker på den titeln så får jag lite lät rysningar på mina handleder. Snabbt försöker jag sedan övertala mig genom att ställa mig själv frågan "vad skulle du annars göra?". Efter det kommer jag oftast fram till att detta nog är det bästa valet för mig ändå, för allt annat är nog ändå lite för svårt för mig.

Jag tänker ibland att det nog var dumt av mig att tacka ja till rollen som sekreterare kårens styrelse eftersom att jag ändå inte kommer förstå mina arbetsuppgifter och göra bort mig totalt.
Jag tänker ibland att jag tänker ibland lite för mycket på lite för fel saker.
Inte tror jag att de som möter mig skulle gissa att jag känner så här titt som tätt, att jag inte tror på mig själv. Nej, det tror jag inte för när jag får komplimanger svarar jag oftast "TACK. Eller hur?" eller "Ja, ganska snyggt va?". Jag uppskattar komplimanger men räds inte för att hålla med dem.
Det gör jag nog som ett slags försvar mot mig själv. Det fungerar hur bra som helst! Jag intalar mig själv att jag är bra och går sedan på den lögnen.
 (I somliga fall stämmer det också, för vissa saker är jag ju råbra på.)

Jag är nog inte ensam om att ha ett ständigt krig mellan det hurbrasomhelstsjälvförtroendet och det långtnediingenstanssjälvförtroendet. Framförallt inte i denna samtid som proppar oss med ständig information om att DU KAN ALLTID BLI BÄTTRE OCH SNYGGARE och DET FINNS ALLTID NÅGON SOM ÄR BÄTTRE ÄN DU.
Samtidigt finns idag en otrolig individualistisk inställning till livet och överallt syns böcker, planscher och artiklar som skriker EGOBOOST, VAR SJÄLVSTÄNDIG, TAG PLATS, SKRIK DITT NAMN, KÄNN DIG SNYGG.

Så länge samhället omkring mig bär dessa motsägelsefulla påståenden om vad som är okej kommer jag nog fortsätta ha en tvådelad inställning till mig själv.
För ja, jag påverkas uppenbarligen. Önskar att jag kunde vara självständig nog att säga nej till medias uttalanden om att jag måste vara självständig.

I stället för att fortsätta tänka på detta ska jag nu tänka på mina skolarbeten så att jag i slutändan kan förvandla läsveckorna till jullov och få lite julefrid.

Bursdag

HEJ! Idag fyller jag år!!!!
Jag blev väckt av min snubbe med finfrulle och finsång.
Han gav mig en Liv Strömquist så jag blev hemskt glad givetvis.
Min klass sjöng för mig i cafét. Jag fick den största kladdkakebiten till kaffet.
Vi har tränat repertoar. Skitkul.
Nu står min dude i köket och sliter medan jag surplar vin.
Kalla det vad ni vill, jag kallar det jämställt.

Och otroligt trevligt.
Jag älskar att fylla år.

katter och smältande isar

Det är början på en ny vecka efter en otroligt fin helg. 

Det känns inte dumt alls. Jag är inte ledsen över att helgen är slut, jag är bara himlans glad över att den har upplevts för då har den här måndagen inte känts fullt så tokig!

Jag fick nyss säga hejdå till en nybliven vän jag skaffat mig under helgen. Vännen är ganska liten, lurvig, fläckig och spinner som en katt. För att hon är en katt förstås!

Moira. Den snällaste katten jag har mött och hon har bott hemma hos mig hela helgen! Att vara kattvakt är min nya favvosyssla. Snubben var rätt så begeistrad han också, så nu är man bra sugen på att investera i gosig hårboll. Tänk va. Någon som väntar vid dörren när man kommer hem, som stryker sig kring benen och hoppar upp i ens famn när man sitter i soffan, spinner och buffas.

Att ha katt är bra terapi. När jag bodde hos mamma och pappa och var hemskt ledsen över att mitt knä var helt trasigt så att jag inte kunde dansa, då satt jag i deras soffa och storgrät. Grät som en stucken gris. Tills den lille (fast rätt så jättetjock) svarta katten trippade in i rummet, såg på mig med förvånade ögon för att snart hoppa upp i knät mitt och kramas. Som att han ville trösta mig.

Det vet jag ju inte om han faktiskt ville, kanske ville han bara tigga krubb men det spelar liksom ingen roll för jag blev ju tröstad även om det inte var hans avsikt. 

Det som har varit tråkigt med helgen som varit är att jag tänkt svinmycket på klimathotet och på världens helt sämsta klimatpolitik i relation till vad som faktiskt är på väg att ske. 

Kristin och jag hade en frustrerad diskussion om saken under vår hetsiga söndagspromenad och bestämde oss nu idag för att (självklart) till en början gå med i klimataktion igen, där vår andra syrra är med och håller i rodret.

Gör det ni också. Snälla? 

Börja kompostera också vetja. Och rösta rött som fan.

Nu orkar jag inte hitta någon fiffig fortsättning eller avslut på inlägget för jag är kolossalt trött

och bestämmer förnuftigt att sätta stopp här.

Lovar i stället en kommande fortsättning om både klimatskit och kattskit.

Peace

Ensamhet, miljöförstöring och bebisar

I tre dagar har jag gjort ingenting. Det vill säga jag har skrivit min uppsats, läst kurslitteratur, klappat på min magsjuke pojkväns panna, handlat ahlgrens bilar och popcorn, sett alla Kobra och tänkt en massa.
Min pojkvän åkte igår kväll till hembyn så för en kväll plus en dag var jag helt ensam. Inte alls så länge ju. För en vanlig person, en sån som tycker att ensamhet är bra skönt i lagom stora doser.
Jag är inte alls sån. I ungefär en halv dag tycker jag att ensamhet är bekvämt men går det längre tid än så hinner jag få dåndimpen. Idag när jag hade skrivit klart min text till skolan hade jag dessutom hunnit läsa allt i DN om orkanen i USA, om SD:s framgång i svensk politik, alla inlägg från VKM på facebook, Wikipedias sida om Maya-kalendern och teorier om vad som komma skall den tjugoförsta december.
Sen satt jag bara här och tänkte. Gick runt lite i lägenheten, städade lite, tänkte lite mer, skrev lite, tänkte lite mer. Efter en stund hade jag övertygat mig själv om att jag ska dö den tjugoförsta december och blev alldeles tårögd och lätt panikslagen. Lade mig på sängen för att försöka sortera mina tankar och skrev ett desperat SMS till min kära mamma.
Helt och håller galet. Så kan man inte bete sig. Som tur är tog jag på mig mina sköna skor och gick ut till vattnet för en promenad. Det var förmodligen dagens mest kloka beslut för TÄNK vad mycket det gör att komma ut i naturen och se träden, vattnet och höra bruset från vinden, bilarna och löven.
Vi lever ju faktiskt. Jag är här och allt är bra nu.
Lagade lite köttbullar utan kött och pratade med faren i telefon. Åkte sen till min bästa vän vilket var dagens andra skitkloka beslut för TÄNK vad bra det är med en vän som bor nära och man kan lägga sig på hennes soffa och babbla och hon kan svara hur spydigt som helst men med kärlek och få mig att förstå att jag inte ska dö. Vi pratade om att research:a, om konst, om amerikaner och såg en bra film som fick oss att prata om moral och ännu mera konst. På vägen hem blev jag vän med en bebis på tunnelbanan och fick lyckorus i magen när han fnittrade för det finns inget finare.

Om jag inte hade gått en promenad idag och om jag inte hade gått hem till min bästa vän så hade jag säkert suttit hemma och gråtit och det hade varit otroligt onödigt. För jag lever ju.
Och bebisar ska jag ha. Senare alltså.

Jag bör kanske ta det här ensamhetsproblemet på allvar. Eller så ska jag bara promenera mer.
Japp.

Hard working, hard schooling

Hej allesammans! Ni kanske trodde att vi redan lagt av med les blogue men där trodde ni fel.
Det råkar vara på så vis att Kristin är en hardworking (alltså jätte) woman in the sjukhusbransch och jag beundrar henne som utöver sitt arbete dessutom hinner läsa en skrivarkurs.
Därav har det inte blivit så mycket utav uppdatering i detta lilla kaneldoftande forum.
Jag själv har inte mycket att skylla på utöver min skolgång vilket visserligen tar upp både tid och energi men jag må säga att jag vid ett flertal tillfällen suttit redo för bloggskrivande, som har avbrutits på grund av något så hejdundrande löjligt som prestationsångest.
Jag vet! Skitlöjligt. Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men man måste förstås bita i det sura äpplet och skriva ändå så att man till slut får kläm på det.
Med en författare till mamma, en skrivälskare till syster och en pluggfantast till (en annan) syster är det svårt att ens vilja ta tag i det.

För tillfället skriver jag mitt slutarbete till en kurs som heter perspektiv på undervisning och lärande.
Jag ska i princip sammanfatta hela kursen på fem sidor. Alltså. Har ju en del (skitmycket) tankar om vad pedagogik innebär för att inte tala om människosyn, etik, filosofi, inlärning, skolpolitik, konst som skolämne OSV.
Fem sidor om allt det där plus lite till.
Hur får jag det till en sammanhängande text? Jag har ingen aning så jag gör som jag alltid gjort nämligen tutar och kör och hoppas på det bästa. Jag borde verkligen plugga grammatik och retorik och allt sådant som man borde lyssnat på i grundskolan men som man sket i totalt för att grundskolan var tråkig. (= Ni ser mina hemska meningsuppbyggnader)

Det var nu dags för en paus från arbetet en liten stund.
Jag har bra lust att åka till skolan och koreografera något litet, mystiskt stycke.
Vill skapa något som slår alla vita kränkta män och SD:are på käften men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Såg igår ett avsnitt av Kobra där de diskuterade om att aktivismen skulle vara det nya konstnärliga uttrycket. Väldigt intressant och jag, lättmanipulerad som alltid, gick förstås igång på tanken att skapa något alldeles helt galet som involverar människor från alla möjliga håll. Det är en kittlande tanke: att använda sin roll i dansvärlden åt att övertyga om att dans går att använda som uttryckssätt i politiska frågor.
Det finns så många olika sätt jag vill använda mig utav dansen.
Först kanske jag bör lära mig att stå på händer.
Dessutom måste uppsatsen skrivas färdigt innan jag påbörjar något projekt.

Hörs,

Nelly

olagligt glad

HEJ.

Jag har under hela sommaren längtat efter höstterminen.
Inte har jag låtit mig lida av dåligt väder, pengabrist eller oinspirerande sommarjobb, för jag har hela tiden vetat att snart,
snart, snart kommer höstterminen och min första tid på DOCH.
När det sen började närma sig höst på riktigt blev jag förstås ordentligt nervös.
Tänk om jag inte kommer trivas, tänk om jag har hyllat skolan för mycket i förtid, tänk om jag inte kommer klara av skolan, tänk om tänk om tänk om..
Men. Nu har snart första veckan som DOCH-student gått och jag kan kort och gott säga att:

Jag går den absolut bästa utbildning som finns.

För mig alltså. Det känns så. Det hade inte kunnat bli bättre, jag känner mig som hemma!
Aldrig tidigare har jag varit så säker på något, så taggad på något och känt så himla JA.
Det må låta fånigt men... För tillfället är det som om jag hittat mitt riktiga kall.
Jag kommer att få dansa, läsa, diskutera, reflektera och ifrågasätta. Jag ska utveckla mig själv till
normkritisk, konstnärlig och inspirerande pedagog och ta chansen att kunna påverka
privatpersoner, politiker och skolvärlden till att förstå fantastisk och viktig danskonsten är!
Vi har under veckan fått föreläsningar och workshops med tema: Makt.
Det är hur intressant som helst. Jag har drunknat i mitt hjärnsvett och gått vilse i mina tankar minst en gång om dagen för att jag tänkt så mycket, tyckt så mycket, ifrågasatt allt jag tänkt och tyckt och samtidigt tagit in alla de andras åsikter och reflektioner.
Så här ska det vara! Nu händer det äntligen - alla mina intressen samlas i en enda stor hög och det faller sig helt naturligt och bland människor jag kan förlika mig med!

Det är svårt att rättvist beskriva allt med ord just nu när jag är övertagen av alla ivriga lycko-känslor. Samtidigt ska nämligen min hjärna tar in oerhört mycket ny information eftersom jag just landat i en helt ny miljö där jag ska vistas i fem hela år för intensivt arbete.
Det är alltså lite svårt att sortera allt just nu.
Men bra är det. Minst sagt.

Jättejävla skitbra.