I tre dagar har jag gjort ingenting. Det vill säga jag har skrivit min uppsats, läst kurslitteratur, klappat på min magsjuke pojkväns panna, handlat ahlgrens bilar och popcorn, sett alla Kobra och tänkt en massa.
Min pojkvän åkte igår kväll till hembyn så för en kväll plus en dag var jag helt ensam. Inte alls så länge ju. För en vanlig person, en sån som tycker att ensamhet är bra skönt i lagom stora doser.
Jag är inte alls sån. I ungefär en halv dag tycker jag att ensamhet är bekvämt men går det längre tid än så hinner jag få dåndimpen. Idag när jag hade skrivit klart min text till skolan hade jag dessutom hunnit läsa allt i DN om orkanen i USA, om SD:s framgång i svensk politik, alla inlägg från VKM på facebook, Wikipedias sida om Maya-kalendern och teorier om vad som komma skall den tjugoförsta december.
Sen satt jag bara här och tänkte. Gick runt lite i lägenheten, städade lite, tänkte lite mer, skrev lite, tänkte lite mer. Efter en stund hade jag övertygat mig själv om att jag ska dö den tjugoförsta december och blev alldeles tårögd och lätt panikslagen. Lade mig på sängen för att försöka sortera mina tankar och skrev ett desperat SMS till min kära mamma.
Helt och håller galet. Så kan man inte bete sig. Som tur är tog jag på mig mina sköna skor och gick ut till vattnet för en promenad. Det var förmodligen dagens mest kloka beslut för TÄNK vad mycket det gör att komma ut i naturen och se träden, vattnet och höra bruset från vinden, bilarna och löven.
Vi lever ju faktiskt. Jag är här och allt är bra nu.
Lagade lite köttbullar utan kött och pratade med faren i telefon. Åkte sen till min bästa vän vilket var dagens andra skitkloka beslut för TÄNK vad bra det är med en vän som bor nära och man kan lägga sig på hennes soffa och babbla och hon kan svara hur spydigt som helst men med kärlek och få mig att förstå att jag inte ska dö. Vi pratade om att research:a, om konst, om amerikaner och såg en bra film som fick oss att prata om moral och ännu mera konst. På vägen hem blev jag vän med en bebis på tunnelbanan och fick lyckorus i magen när han fnittrade för det finns inget finare.
Om jag inte hade gått en promenad idag och om jag inte hade gått hem till min bästa vän så hade jag säkert suttit hemma och gråtit och det hade varit otroligt onödigt. För jag lever ju.
Och bebisar ska jag ha. Senare alltså.
Jag bör kanske ta det här ensamhetsproblemet på allvar. Eller så ska jag bara promenera mer.
Japp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar