I tre dagar har jag gjort ingenting. Det vill säga jag har skrivit min uppsats, läst kurslitteratur, klappat på min magsjuke pojkväns panna, handlat ahlgrens bilar och popcorn, sett alla Kobra och tänkt en massa.
Min pojkvän åkte igår kväll till hembyn så för en kväll plus en dag var jag helt ensam. Inte alls så länge ju. För en vanlig person, en sån som tycker att ensamhet är bra skönt i lagom stora doser.
Jag är inte alls sån. I ungefär en halv dag tycker jag att ensamhet är bekvämt men går det längre tid än så hinner jag få dåndimpen. Idag när jag hade skrivit klart min text till skolan hade jag dessutom hunnit läsa allt i DN om orkanen i USA, om SD:s framgång i svensk politik, alla inlägg från VKM på facebook, Wikipedias sida om Maya-kalendern och teorier om vad som komma skall den tjugoförsta december.
Sen satt jag bara här och tänkte. Gick runt lite i lägenheten, städade lite, tänkte lite mer, skrev lite, tänkte lite mer. Efter en stund hade jag övertygat mig själv om att jag ska dö den tjugoförsta december och blev alldeles tårögd och lätt panikslagen. Lade mig på sängen för att försöka sortera mina tankar och skrev ett desperat SMS till min kära mamma.
Helt och håller galet. Så kan man inte bete sig. Som tur är tog jag på mig mina sköna skor och gick ut till vattnet för en promenad. Det var förmodligen dagens mest kloka beslut för TÄNK vad mycket det gör att komma ut i naturen och se träden, vattnet och höra bruset från vinden, bilarna och löven.
Vi lever ju faktiskt. Jag är här och allt är bra nu.
Lagade lite köttbullar utan kött och pratade med faren i telefon. Åkte sen till min bästa vän vilket var dagens andra skitkloka beslut för TÄNK vad bra det är med en vän som bor nära och man kan lägga sig på hennes soffa och babbla och hon kan svara hur spydigt som helst men med kärlek och få mig att förstå att jag inte ska dö. Vi pratade om att research:a, om konst, om amerikaner och såg en bra film som fick oss att prata om moral och ännu mera konst. På vägen hem blev jag vän med en bebis på tunnelbanan och fick lyckorus i magen när han fnittrade för det finns inget finare.
Om jag inte hade gått en promenad idag och om jag inte hade gått hem till min bästa vän så hade jag säkert suttit hemma och gråtit och det hade varit otroligt onödigt. För jag lever ju.
Och bebisar ska jag ha. Senare alltså.
Jag bör kanske ta det här ensamhetsproblemet på allvar. Eller så ska jag bara promenera mer.
Japp.
tisdag 30 oktober 2012
Hard working, hard schooling
Hej allesammans! Ni kanske trodde att vi redan lagt av med les blogue men där trodde ni fel.
Det råkar vara på så vis att Kristin är en hardworking (alltså jätte) woman in the sjukhusbransch och jag beundrar henne som utöver sitt arbete dessutom hinner läsa en skrivarkurs.
Därav har det inte blivit så mycket utav uppdatering i detta lilla kaneldoftande forum.
Jag själv har inte mycket att skylla på utöver min skolgång vilket visserligen tar upp både tid och energi men jag må säga att jag vid ett flertal tillfällen suttit redo för bloggskrivande, som har avbrutits på grund av något så hejdundrande löjligt som prestationsångest.
Jag vet! Skitlöjligt. Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men man måste förstås bita i det sura äpplet och skriva ändå så att man till slut får kläm på det.
Med en författare till mamma, en skrivälskare till syster och en pluggfantast till (en annan) syster är det svårt att ens vilja ta tag i det.
För tillfället skriver jag mitt slutarbete till en kurs som heter perspektiv på undervisning och lärande.
Jag ska i princip sammanfatta hela kursen på fem sidor. Alltså. Har ju en del (skitmycket) tankar om vad pedagogik innebär för att inte tala om människosyn, etik, filosofi, inlärning, skolpolitik, konst som skolämne OSV.
Fem sidor om allt det där plus lite till.
Hur får jag det till en sammanhängande text? Jag har ingen aning så jag gör som jag alltid gjort nämligen tutar och kör och hoppas på det bästa. Jag borde verkligen plugga grammatik och retorik och allt sådant som man borde lyssnat på i grundskolan men som man sket i totalt för att grundskolan var tråkig. (= Ni ser mina hemska meningsuppbyggnader)
Det var nu dags för en paus från arbetet en liten stund.
Jag har bra lust att åka till skolan och koreografera något litet, mystiskt stycke.
Vill skapa något som slår alla vita kränkta män och SD:are på käften men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Såg igår ett avsnitt av Kobra där de diskuterade om att aktivismen skulle vara det nya konstnärliga uttrycket. Väldigt intressant och jag, lättmanipulerad som alltid, gick förstås igång på tanken att skapa något alldeles helt galet som involverar människor från alla möjliga håll. Det är en kittlande tanke: att använda sin roll i dansvärlden åt att övertyga om att dans går att använda som uttryckssätt i politiska frågor.
Det finns så många olika sätt jag vill använda mig utav dansen.
Först kanske jag bör lära mig att stå på händer.
Dessutom måste uppsatsen skrivas färdigt innan jag påbörjar något projekt.
Hörs,
Nelly
Det råkar vara på så vis att Kristin är en hardworking (alltså jätte) woman in the sjukhusbransch och jag beundrar henne som utöver sitt arbete dessutom hinner läsa en skrivarkurs.
Därav har det inte blivit så mycket utav uppdatering i detta lilla kaneldoftande forum.
Jag själv har inte mycket att skylla på utöver min skolgång vilket visserligen tar upp både tid och energi men jag må säga att jag vid ett flertal tillfällen suttit redo för bloggskrivande, som har avbrutits på grund av något så hejdundrande löjligt som prestationsångest.
Jag vet! Skitlöjligt. Jag tycker inte att jag är bra på att skriva men man måste förstås bita i det sura äpplet och skriva ändå så att man till slut får kläm på det.
Med en författare till mamma, en skrivälskare till syster och en pluggfantast till (en annan) syster är det svårt att ens vilja ta tag i det.
För tillfället skriver jag mitt slutarbete till en kurs som heter perspektiv på undervisning och lärande.
Jag ska i princip sammanfatta hela kursen på fem sidor. Alltså. Har ju en del (skitmycket) tankar om vad pedagogik innebär för att inte tala om människosyn, etik, filosofi, inlärning, skolpolitik, konst som skolämne OSV.
Fem sidor om allt det där plus lite till.
Hur får jag det till en sammanhängande text? Jag har ingen aning så jag gör som jag alltid gjort nämligen tutar och kör och hoppas på det bästa. Jag borde verkligen plugga grammatik och retorik och allt sådant som man borde lyssnat på i grundskolan men som man sket i totalt för att grundskolan var tråkig. (= Ni ser mina hemska meningsuppbyggnader)
Det var nu dags för en paus från arbetet en liten stund.
Jag har bra lust att åka till skolan och koreografera något litet, mystiskt stycke.
Vill skapa något som slår alla vita kränkta män och SD:are på käften men jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Såg igår ett avsnitt av Kobra där de diskuterade om att aktivismen skulle vara det nya konstnärliga uttrycket. Väldigt intressant och jag, lättmanipulerad som alltid, gick förstås igång på tanken att skapa något alldeles helt galet som involverar människor från alla möjliga håll. Det är en kittlande tanke: att använda sin roll i dansvärlden åt att övertyga om att dans går att använda som uttryckssätt i politiska frågor.
Det finns så många olika sätt jag vill använda mig utav dansen.
Först kanske jag bör lära mig att stå på händer.
Dessutom måste uppsatsen skrivas färdigt innan jag påbörjar något projekt.
Hörs,
Nelly
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)