I helgen har jag och V målat om köket. Eller alltså, vi hade planerat det i alla fall, att vi skulle bli klara igår. Det blev vi inte. Först skulle hela köket plastas in, sen skulle det spacklas, sen skulle spacklet torka, sen skulle det slipas, sen skulle det spacklas igen, sen skulle spacklet torka igen, och sen skulle det slipas igen. Jag ska erkänna att den där spackel-och-slipar-biten har skötts helt och hållet av V. Som tack för att han fått svettas betydligt mer än jag under den gångna helgen har jag istället varit frukostansvarig, vikt tvätt, oljat in en klädhängargrej vi ska sätta upp på väggen, lagat några jeans och då och då stuckit in huvudet i köket och hejat på. Och så äntligen, i går kväll vid åttatiden, var det dags att stryka på första lagret grundfärg. Då minsann var jag med och målade för glatta livet. När väl färgen kommer på blir vårt kök det tjusigaste i kvarteret och ingen kommer ha en sån snygg vägg att titta på när de lagar mat som jag! Vardagen blir verkligen roligare med färg, och vi har valt en rätt så knallig grön färg åt det mintiga hållet.
Mitt första halvår i Stockholm bodde jag i en andrahandslägenhet med min kära vän D. Det var en stor tvåa på 70 kvadrat och vi var såklart glada över att få någonstans att bo när alla pratade om hur svårt det var att hitta något i den här stan. Men åh så tråkig den lägenheten var. Fräsch och fin, ja visst, men tråkig. Allting gick i grått, svart och vitt och den blev inte roligare hur mycket vi än ansträngde oss för att pimpa den. Dessutom var matbordet högblankt och vitt och jag var livrädd för att göra repor. Högblanka möbler är det värsta jag vet och jag förstår verkligen inte poängen med att inreda sitt hem med saker man knappt kan använda av rädsla för att förstöra dem. Men, så är jag också uppvuxen i ett hem utan prydnadssaker och med slitstarka skinnsoffor där jag och syskonen säkerligen kräkts ett antal gånger utan att det lämnat spår. Fullt så praktisk som mamma och pappa blir jag aldrig, eftersom jag vurmar för det som är vackert, men jag kan lova att en högblank möbel aldrig kommer innanför tröskeln här hemma om jag får bestämma. Och inga glasbord. Jag råkar nämligen vara en första klassens glaskrossare.
Mitt första halvår i Stockholm bodde jag i en andrahandslägenhet med min kära vän D. Det var en stor tvåa på 70 kvadrat och vi var såklart glada över att få någonstans att bo när alla pratade om hur svårt det var att hitta något i den här stan. Men åh så tråkig den lägenheten var. Fräsch och fin, ja visst, men tråkig. Allting gick i grått, svart och vitt och den blev inte roligare hur mycket vi än ansträngde oss för att pimpa den. Dessutom var matbordet högblankt och vitt och jag var livrädd för att göra repor. Högblanka möbler är det värsta jag vet och jag förstår verkligen inte poängen med att inreda sitt hem med saker man knappt kan använda av rädsla för att förstöra dem. Men, så är jag också uppvuxen i ett hem utan prydnadssaker och med slitstarka skinnsoffor där jag och syskonen säkerligen kräkts ett antal gånger utan att det lämnat spår. Fullt så praktisk som mamma och pappa blir jag aldrig, eftersom jag vurmar för det som är vackert, men jag kan lova att en högblank möbel aldrig kommer innanför tröskeln här hemma om jag får bestämma. Och inga glasbord. Jag råkar nämligen vara en första klassens glaskrossare.
Härligt att du och Viktor hittar er egen stil. Jag försöker faktiskt komma ifrån det där praktiska och tänka mer estetiskt....nu när inga barn kräks i sofforna längre!
SvaraRadera