Över en månad har gått sedan jag senast skrev i detta forum men jag ska inte ursäkta mig och lova att jag ska bli bättre för det blir jag definitivt inte.
Så.
Högskolestudenter har inget jullov. Vi har vad som kallas "läsveckor" och då tänker man förstås att det nog visst är ett skönt avslappnat lov men att det heter "läsveckor" av formella skäl.
Då får man dock tänka igen. Här ska skrivas och läsas under juletiden vilket får mig att känna stress och prestationsångest för jag känner mig själv så väl; jag skriver arbeten väldigt långsamt. Och jag gillar att ta lov. Det kommer bli kämpigt.
Jag vill inte kalla mig för "en person med för höga krav på sig själv" eftersom man i och med det anser sig vara lite för smart för vad som helst. Jag skulle snarare vilja påstå att jag är sjukt urusel på somliga saker och undviker därför helst sådant som jag är urusel på. I och med det slipper jag känna mig dålig och kan istället fokusera på sånt som jag är fantastiskt bra på. Till exempel så är jag skitbra på att tala och göra tenduer men den här texten ska inte handla om det, tyvärr.
Numer utbildar jag mig till ämneslärare i dans. Jag ska alltså få lärarlegitimation för att sedan kunna anställas på gymnasieskolan. Ibland (typ idag när jag satt i skolans massagestol och läste kurslitteratur på engelska) tänker jag att jag inte kommer att klara det. Jag kommer inte att bli godkänd i mina kurser och om jag blir det kommer jag aldrig kunna få ett arbete och om jag får det så kommer jag göra hemskt dåligt ifrån mig men eftersom jag aldrig kommer bli godkänd i mina kurser så kommer jag inte behöva hamna där.
Ibland tänker jag så.
Jag tänker ibland att jag inte förstår vad jag gett mig in på.
Gymnasielärare. Det känns som en titel jag inte kan identifiera mig med och när jag tänker på den titeln så får jag lite lät rysningar på mina handleder. Snabbt försöker jag sedan övertala mig genom att ställa mig själv frågan "vad skulle du annars göra?". Efter det kommer jag oftast fram till att detta nog är det bästa valet för mig ändå, för allt annat är nog ändå lite för svårt för mig.
Jag tänker ibland att det nog var dumt av mig att tacka ja till rollen som sekreterare kårens styrelse eftersom att jag ändå inte kommer förstå mina arbetsuppgifter och göra bort mig totalt.
Jag tänker ibland att jag tänker ibland lite för mycket på lite för fel saker.
Inte tror jag att de som möter mig skulle gissa att jag känner så här titt som tätt, att jag inte tror på mig själv. Nej, det tror jag inte för när jag får komplimanger svarar jag oftast "TACK. Eller hur?" eller "Ja, ganska snyggt va?". Jag uppskattar komplimanger men räds inte för att hålla med dem.
Det gör jag nog som ett slags försvar mot mig själv. Det fungerar hur bra som helst! Jag intalar mig själv att jag är bra och går sedan på den lögnen.
(I somliga fall stämmer det också, för vissa saker är jag ju råbra på.)
Jag är nog inte ensam om att ha ett ständigt krig mellan det hurbrasomhelstsjälvförtroendet och det långtnediingenstanssjälvförtroendet. Framförallt inte i denna samtid som proppar oss med ständig information om att DU KAN ALLTID BLI BÄTTRE OCH SNYGGARE och DET FINNS ALLTID NÅGON SOM ÄR BÄTTRE ÄN DU.
Samtidigt finns idag en otrolig individualistisk inställning till livet och överallt syns böcker, planscher och artiklar som skriker EGOBOOST, VAR SJÄLVSTÄNDIG, TAG PLATS, SKRIK DITT NAMN, KÄNN DIG SNYGG.
Så länge samhället omkring mig bär dessa motsägelsefulla påståenden om vad som är okej kommer jag nog fortsätta ha en tvådelad inställning till mig själv.
För ja, jag påverkas uppenbarligen. Önskar att jag kunde vara självständig nog att säga nej till medias uttalanden om att jag måste vara självständig.
I stället för att fortsätta tänka på detta ska jag nu tänka på mina skolarbeten så att jag i slutändan kan förvandla läsveckorna till jullov och få lite julefrid.
