Men det skulle ni aldrig våga

Igår blev jag bjuden på föreställning av min vän Rosanna!
Rosanna är en sån där nära till mig.
När jag bodde i München under det första året så gjorde hon det med.
Under den första tiden i skolan kunde ingen av lärarna se skillnad på oss. En lärare var övertygad om att vi var systrar. Lite Senare insåg vi själva att det var vi ju också nästan...

Rosannas vän har regisserat föreställningen MEN DET SKULLE NI ALDRIG VÅGA, som nu visas på Oionteatern och jag blev alltså bjuden till att gå på premiären!
Det var en föreställning med två skådespelare, baserad på monologer om bland annat patriarkat, kvinnoförakt och fattigdom i Sverige. Det refererades mycket till SCB.
Den superbra Bianca Kronlöf var en utav skådespelarna.
Att döma utifrån alla pinnstolar som agerade rekvisita så antog jag att hon hade blivit inspirerad utav Birgitta Egebladh, vilket senare visade sig stämma! Det gjorde mig förstås glad eftersom att Birgitta Egerbladh är min allra största favoritperson vad gäller den svenska scenkonstvärlden.
Jag tycker absolut att pjäsen var sevärd så om ni har några stålars och ett par timmar till övers i veckan så är detta ett tips!
Var lite beredd på att som publik bli involverad i framförandet.
Jag fick den här fina lappen efter att jag via pjäsen skickade ett brev till Reinis:

”Vaddå skickade prev till Reinis via pjäsen?” tänker väl du nu.
Ja, gå och upplev spektaklet själv vettja, så förstår du mer!

Nu regnar det och regnar och regnar

Nu när Augusti börjar lida mot sitt slut så har jag börjat smaka på ordet Höst väldigt mycket.
Vissa stunder känns det förträffligt bra men andra stunder får jag kalla kårar av tanken.
Tanken på höst.
Sommaren innebär en frihet, vare sig man arbetar eller ej. Vädret tillåter dig att göra så mycket mer än annars och överallt öppnas det upp för aktiviteter och diverse skoj. Uteserveringarna, folkölen,
vattenmelonerna, picknick-filtarna och flexibiliteten erövrar världen. I alla fall min värld.
Sen kommer allt igen. Med mörkret och kylan kommer allt: Människor som pendlar under samma stunder på dagen. Veckodagar är veckodagar och helg är helg. Alla i storstaden bli återigen skygga.
De spontana kompisträffarna minskar. Varenda måndag så längtar varenda svensk till Fredag.
För att inte deppa ihop totalt så försöker jag vända på det förstås.
För det första ska jag påbörja min drömutbildning denna höst så jag kommer nog att vara alldeles för upptagen för att lägga märke till kylan. För det andra så vet jag att jag egentligen mår väldigt bra av att ha tydliga rutiner. Jag gillar att fredagen kommer så efterlängtat. Jag gillar att veta var jag ska varje morgon. Jag gillar att ha en normal dygnsrytm och ett mål med det jag gör. Jag gillar att få studiebidrag varje månad och jag mår bra av regelbundna måltider och att inte dricka alkohol varannan dag.

En sak till som jag tänker på för att muntra upp mig själv är Födelsedagar! Det är min favvogrej på hela vida året.
Inte bara min egen födelsedag utan mina närmsta och käraste också. Tänk att alla människor faktiskt får fira sin alldeles egna dag. Dagen man föddes, dagen man blev till och förmodligen fick sitt namn.
Det är det bästa man kan fira! Dessutom finns inga regler för hur man ska fira. Ingen speciell skinka som ska tillagas, dofter som ska osa, färger som ska pryda eller kläder man ska bära.
Man får göra precis som man vill.
Att hösten närmar sig betyder att många födelsedagar komma skall. Här ska planeras presenter och överraskningar så det skvätter om det!
Dessutom närmar sig min egna födelsedag så småningom... (Okej, om typ 2½ månad men en riktigt födelsedagsnörd börjar faktiskt längta i god tid.)
Då ska jag ta på Leila Lindholm-förklädet och Pippi Långstrump-energin! Å, jag blir så olagligt hurtig av tanken på att fylla år...
Men det bästa med att fylla år och vara jag är att veta att Kristin alltid gör något hemskt trevligt åt mig i present... True story.

Kortfattat: När hösten kommer så tänker jag på dans, tårta och braiga människor!
(Emellanåt gråter jag förstås i och med att att höst är egentligen sämst men det ska vi inte tala om.)

Folk är ju så bra på att snacka

Kära syster. Jag förstår din upprördhet. Och jag tänkte berätta varför, men säkert vet du redan.
Att välja att läsa till sjuksköterska var inte självklart för mig. Det var en tanke jag fick någon gång under 2007 och som jag inte riktigt kunde släppa. Jag har inte valt att jobba med min största passion, som du, men inte desto mindre valt något som intresserar och fascinerar mig. Och ska vi tala löner, kan vi ju tala hur länge som helst med massvis av belägg för hur underbetald min yrkesgrupp är. Jag visste ju det, alla pratade om det. Men man kan ju inte välja sitt yrke efter pengar. Det går ju bara inte.

Första gången jag blev ledsen över någon annans kommentar var när en person jag annars tycker mycket om, föreslog att jag skulle börja läsa till civilingenjör istället, "så du tjänar bättre". Kanske skojade hon bara. Eller var hon fullkomligt oförstående inför det faktum att jag faktiskt frivilligt valt att läsa till sjuksköterska? Jag vet inte. Men det gjorde mig ordentligt förbannad och ledsen. Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att föreslå att jag skulle göra nånting annat än det jag stolt stod och berättade om.
En annan ganska vanlig kommentar var "jaha, men ska du inte bli läkare istället?".
I sådana situationer ville jag helst slå människan som uttalat detta på käften. Samtidigt som jag, olustigt nog, märkte att jag skämdes. Tänkte att ja, varför blir jag inte det? Borde jag sikta högre? Plugga naturvetenskapligt basår? Göra högskoleprovet? Söka läkarlinjen? Plugga i fem år? Göra AT-tjänst? Specialisera mig och bli häftig hjärnkirurg? Men nej, nej, nej! Det var ju inte alls det jag ville! Jag ville bli sjuksköterska, så jag sen kunde bli barnmorska och mäta gravidmagar, förlösa ungar, skriva ut preventivmedel på ungdomsmottagningar och tillhöra en av de allra lyckligaste (!) yrkesgrupperna. Inte läsa medicin, skriva ut läkemedel och laga människokroppar. Bara för att det råkar ha högre status.

Men de där kommentarerna. De tar så hårt. Just därför att du själv nånstans blir rädd för att de har rätt. Därför att du känner dig osäker, ängslig och undrar om du gjort rätt val. För velar, det gör man alltid innan man riktigt vet vad man gett sig in i.

Nu när jag är halvvägs till mitt mål och har jobbat ett år har jag en helt annan säkerhet inom mig. Jag är stolt över mitt yrke och kan skratta åt folks dumma kommentarer, möjligtvis bli lite irriterad, men inte tusan tänker jag lägga mer energi än så på vad andra tycker och tänker. För folk generellt är ganska bra på det, att tycka lite hit och dit om saker som de inte vet ett skit om. Andra människors mål och drömmar till exempel. Kort sagt handlar det egentligen om att många människor är ganska klumpiga, det hoppar grodor ur mun på dem, grodor baserade på fördomar eller bara för att de vill ha någonting att säga.
Och angående det här med låga löner, så kan vi ju säga som så, att om sjuksköterskors löner skulle sättas efter det höga arbetstempot, enorma ansvaret och vad de faktiskt åstadkommer (snarare än efter någon rutten gammal tradition som gör att man håller nere lönerna inom de så kallade traditionella kvinnoyrkena), och om lärare och pedagogers löner skulle sättas efter hur de kan påverka och inspirera sina elever, så skulle både du och jag, om vi sköter oss väl (och det kommer vi), vara miljonärer när vi går i pension.

Så skit i det där syster min. Ryck på axlarna istället och bär din framtida yrkesroll med stolthet.

Nu är det nog.

Det finns ens sak som har stört mig något otroligt denna sommar.
Egentligen har det stört mig under flera år tillbaka. Just nu har det hur som helst runnit över kanten för mig och det är dags att sätta ned fot'n.
Det är en sak som har att göra med kommunikation och pucko:het. När man är pucko alltså.
Det skulle i somliga fall kunna ha att göra med en form utav härskarteknik. Kanske också jantelagen.
Det kan grunda sig i mycket men jag både tror och faktiskt hoppas att det mestadels handlar om ett kommunikationsproblem.
Problemet jag talar om är en konversation som ser ut såhär:

- Så vad gör du annars, Nelly?
- Jag sysslar med dans. Jag ska utbilda mig till danspedagog och ämneslärare.
- Vad kul! Härligt att få plugga och jobba med sitt största intresse .
Men det blir ju svårt för dig att hitta jobb sen vet du! Och synd är det ju på lönen också.

För mig börjar det här bli ordentligt frustrerande eftersom att jag fått höra det så väldigt många gånger. Oftast kommer det från kollegor.
För att göra det tydligt går vi går igenom alla fel från början tycker jag!
1. Du börjar med en positiv infallsvinkel men byter plötsligt spår. Har det kanske att göra med den normativa lågprofil-svensson-mentaliteten att göra, att man instinktivt måste bromsa positivismen ett slag? Eller är det i gott syfte, att du måste förvarna mig för att du gillar mig? Som om JAG av alla människor inte har en aning om vad för värld jag gett mig in i...
2. Måhända tänker du att du bara är rak och realistisk men i själva verket så ifrågasätter du faktiskt en främmande människas yrkesval. Bussigt? Nej, inte särskilt.
3. Du har ingen aning om vad jag har för lön i nuläget och vad jag personligen anser är en låg respektive hög lön. Ändå kan du rakt upp och ned och framför min näsa påstå att jag om ca 6 år kommer att ha en förhållandevis dålig ingångslön? Inte så bussigt det heller nej.
4. Detta blir alltså inte bara riktat mot mig personligen utan det handlar om att du ifrågasätter en hel yrkesgrupp. Det är så himla inte okej och framför allt med tanke på att det rör sig kring ett yrke som i hierarkin bland yrkesroller ligger gaanska så lågt.

Jag vet vad mer som är lågt.

ATT SÄTTA SIG ÖVER ANDRA SOM INTE GJORT DIG NÅGOT ONT

Rätta mig om jag har fel i det här. Det må förstås vara en smula överdrivet men det är det med största medvetenhet. Nu skulle jag vilja ha lite hjälp på traven med hur jag ska svara nästa gång jag får detta svar? Ni vet hur det är, man tänker att "nästa gång......." men så när nästa gång kommer så ler man ändå som vanligt och kommer återigen inte på det förän i efterhand:

Jag ska inte behöva höra det där.

Pip-Larssons

Alla minns väl tv-serien Pip-Larssons som producerades för SVT och sändes 1998? Av alla barn- och ungdomsserier jag såg som, ja, barn och ungdom, så är det nog den som ligger mig allra varmast om hjärtat. Som elvaåring, när serien sändes, satt jag klistrad vid teven när det var Pip-Larssons-kväll och jag vet inte hur många gånger jag tittade igenom inspelningarna på videobanden efteråt. För några år sedan upptäckte jag att alla avsnitt ligger uppe på Youtube och har ätit frukost till dem många gånger efter det.

Det är väl det där med en stor, stökig men kärleksfull familj som tilltalar mig mest. En familj som inte tycks passa in någonstans och definitivt inte i den tid de lever i, men de tar hand om varandra och klarar sig ganska bra ändå. Riktigt galant till och med, i slutet. Och jag gillar ju lyckliga slut. Och åh vad jag gillar familjen Larsson-Pip. Stolliga, snälla uppfinnarpappan och yviga, modiga skådespelarmamman, storasyster som möter första kärleken, kaxiga systern som inte hör hemma i femtiotalets snäva kvinnobild men som älskas gränslöst ändå, syster som utåt sett passar in perfekt men som upptäcker att hon har ett mod och en kaxighet hon med, broren som ser allting och har förmågan att berätta, gulliga men listiga broren i underbar blå mjukissoverall och så minsta broren som mest bara äter upp olika saker.

Jag minns att jag läste Kastrullresan, boken som serien är baserad på, efter att jag sett tv-serien. Och blev så besviken. Boken är skriven av Edith Unnerstad och gavs ut 1949. Det var liksom ett litet annat tänk på den tiden, och vad jag minns avspeglades det ganska tydligt i boken. Familjen Larsson var så kuttrigt urgulliga att det var svårt att stå ut med, även för mig som 11-åring, uppenbarligen. Och familjemedlemmarna var inte alls lika karaktärerna i tv-serien. De var riktigt femtiotalskäcka och urtrevliga allihop, inte alls lika våghalsade och utstickande. Jag tror faktiskt inte ens jag läste färdigt boken, så besviken blev jag. Nu var det ju så hemskt längesen jag läste den, och jag antar att om jag läste om den idag skulle jag kanske se att familjen Larsson var annorlunda nog för den tiden, att det kanske inte gick att göra dem mer egensinniga än vad Edith säkert ändå gjorde. Eller gick och gick. Pippi Långstrump gavs ju faktiskt ut samma decennium. Och jäklar vad hon skakade om i barnlitteraturen. Tack och lov för det!

Men Pippi får jag skriva mer om en annan gång, just nu ville jag bara förklara min kärlek till SVT:s familjen Larsson. Punkt.
 

Om hur man vill ha sitt hem

I helgen har jag och V målat om köket. Eller alltså, vi hade planerat det i alla fall, att vi skulle bli klara igår. Det blev vi inte. Först skulle hela köket plastas in, sen skulle det spacklas, sen skulle spacklet torka, sen skulle det slipas, sen skulle det spacklas igen, sen skulle spacklet torka igen, och sen skulle det slipas igen. Jag ska erkänna att den där spackel-och-slipar-biten har skötts helt och hållet av V. Som tack för att han fått svettas betydligt mer än jag under den gångna helgen har jag istället varit frukostansvarig, vikt tvätt, oljat in en klädhängargrej vi ska sätta upp på väggen, lagat några jeans och då och då stuckit in huvudet i köket och hejat på. Och så äntligen, i går kväll vid åttatiden, var det dags att stryka på första lagret grundfärg. Då minsann var jag med och målade för glatta livet. När väl färgen kommer på blir vårt kök det tjusigaste i kvarteret och ingen kommer ha en sån snygg vägg att titta på när de lagar mat som jag! Vardagen blir verkligen roligare med färg, och vi har valt en rätt så knallig grön färg åt det mintiga hållet.

Mitt första halvår i Stockholm bodde jag i en andrahandslägenhet med min kära vän D. Det var en stor tvåa på 70 kvadrat och vi var såklart glada över att få någonstans att bo när alla pratade om hur svårt det var att hitta något i den här stan. Men åh så tråkig den lägenheten var. Fräsch och fin, ja visst, men tråkig. Allting gick i grått, svart och vitt och den blev inte roligare hur mycket vi än ansträngde oss för att pimpa den. Dessutom var matbordet högblankt och vitt och jag var livrädd för att göra repor. Högblanka möbler är det värsta jag vet och jag förstår verkligen inte poängen med att inreda sitt hem med saker man knappt kan använda av rädsla för att förstöra dem. Men, så är jag också uppvuxen i ett hem utan prydnadssaker och med slitstarka skinnsoffor där jag och syskonen säkerligen kräkts ett antal gånger utan att det lämnat spår. Fullt så praktisk som mamma och pappa blir jag aldrig, eftersom jag vurmar för det som är vackert, men jag kan lova att en högblank möbel aldrig kommer innanför tröskeln här hemma om jag får bestämma. Och inga glasbord. Jag råkar nämligen vara en första klassens glaskrossare.

sommar och höst. vinter och vår.

Förra veckan var en utmärkt maffig vecka. Alla mina bästaste vänner från olika håll fick jag umgås med och jag var ute i natten och dansade tre hela gånger!
Söders alla bästa gator blev gjorda och cafébesöken var inte nådiga.
Dessutom såg jag Batman två gånger på bio... En dyr men finfin vecka, skulle jag säga.
Såna behövs väl ibland kan jag tänka mig och framför allt under sommaren, för i höst börjar ju allvaret och då har man inte tid för massa skoj! (fast skolan kommer ju bara vara skoj så'atte whoop whoop. Att ha valt sin bästaste hobby som yrke får en att känna sig som queen of the world.)

Idag påbörjades en helt annan slags vecka! Jag har haft en utmärkt dag men på ett annat sätt än förra veckan.
Enmanspromenad, joggingtur (NU BLIR MAMMA GLA'), bokslukning vid vattnet, sojakorvsmiddag och lite radikalfeministisk teaterföreställning med syrro sådär på kvällskvisten.
Plus mornin' moustache kisses. Trevligt värre.
I morgon ska jag göra samma fast minus teater plus att packa inför skåneresan och göra matsäck inför sittapåtågifleratimmar. Det bästa med tågresor och diverse utflykter är ju matsäcken! Jag gillar verkligen att äta och framför allt när man har packat ned det i en picknickväska med små burkar och servetter och övrig picknick material. Helst ska det vara smörgås i smörgåspapper och saft i glasflaska för då kan man leka att man är Madicken och Lisabet som sitter i trädet omringat av tjurar.
(Hm. Kom just på att Kristin tidigare dragit paraleller mellan tåg, smörgåsar och astrid lindgren...)

Nu ska jag dricka te och sen lägga mig på golvet och tänka på dans. Sånt som man vanligtvis gör en måndagkväll förstås.
Förlåt för att jag inte skrivit något intressant. Jag orkade inte. Behövde bara känna mina fingrar mot tangenterna en liten stund.

Peace