Folk är ju så bra på att snacka

Kära syster. Jag förstår din upprördhet. Och jag tänkte berätta varför, men säkert vet du redan.
Att välja att läsa till sjuksköterska var inte självklart för mig. Det var en tanke jag fick någon gång under 2007 och som jag inte riktigt kunde släppa. Jag har inte valt att jobba med min största passion, som du, men inte desto mindre valt något som intresserar och fascinerar mig. Och ska vi tala löner, kan vi ju tala hur länge som helst med massvis av belägg för hur underbetald min yrkesgrupp är. Jag visste ju det, alla pratade om det. Men man kan ju inte välja sitt yrke efter pengar. Det går ju bara inte.

Första gången jag blev ledsen över någon annans kommentar var när en person jag annars tycker mycket om, föreslog att jag skulle börja läsa till civilingenjör istället, "så du tjänar bättre". Kanske skojade hon bara. Eller var hon fullkomligt oförstående inför det faktum att jag faktiskt frivilligt valt att läsa till sjuksköterska? Jag vet inte. Men det gjorde mig ordentligt förbannad och ledsen. Jag kunde inte förstå hur hon hade mage att föreslå att jag skulle göra nånting annat än det jag stolt stod och berättade om.
En annan ganska vanlig kommentar var "jaha, men ska du inte bli läkare istället?".
I sådana situationer ville jag helst slå människan som uttalat detta på käften. Samtidigt som jag, olustigt nog, märkte att jag skämdes. Tänkte att ja, varför blir jag inte det? Borde jag sikta högre? Plugga naturvetenskapligt basår? Göra högskoleprovet? Söka läkarlinjen? Plugga i fem år? Göra AT-tjänst? Specialisera mig och bli häftig hjärnkirurg? Men nej, nej, nej! Det var ju inte alls det jag ville! Jag ville bli sjuksköterska, så jag sen kunde bli barnmorska och mäta gravidmagar, förlösa ungar, skriva ut preventivmedel på ungdomsmottagningar och tillhöra en av de allra lyckligaste (!) yrkesgrupperna. Inte läsa medicin, skriva ut läkemedel och laga människokroppar. Bara för att det råkar ha högre status.

Men de där kommentarerna. De tar så hårt. Just därför att du själv nånstans blir rädd för att de har rätt. Därför att du känner dig osäker, ängslig och undrar om du gjort rätt val. För velar, det gör man alltid innan man riktigt vet vad man gett sig in i.

Nu när jag är halvvägs till mitt mål och har jobbat ett år har jag en helt annan säkerhet inom mig. Jag är stolt över mitt yrke och kan skratta åt folks dumma kommentarer, möjligtvis bli lite irriterad, men inte tusan tänker jag lägga mer energi än så på vad andra tycker och tänker. För folk generellt är ganska bra på det, att tycka lite hit och dit om saker som de inte vet ett skit om. Andra människors mål och drömmar till exempel. Kort sagt handlar det egentligen om att många människor är ganska klumpiga, det hoppar grodor ur mun på dem, grodor baserade på fördomar eller bara för att de vill ha någonting att säga.
Och angående det här med låga löner, så kan vi ju säga som så, att om sjuksköterskors löner skulle sättas efter det höga arbetstempot, enorma ansvaret och vad de faktiskt åstadkommer (snarare än efter någon rutten gammal tradition som gör att man håller nere lönerna inom de så kallade traditionella kvinnoyrkena), och om lärare och pedagogers löner skulle sättas efter hur de kan påverka och inspirera sina elever, så skulle både du och jag, om vi sköter oss väl (och det kommer vi), vara miljonärer när vi går i pension.

Så skit i det där syster min. Ryck på axlarna istället och bär din framtida yrkesroll med stolthet.