Varje försommar är jag alltid lika nyfiken och entusiastisk över vilka som ska bli årets pratare i Sommar i P1. Jag ögnar igenom den långa listan när den äntligen släpps, klipper ut den ur dagstidningen och ringar in mina favoriter, de som jag ser fram emot allra mest. Oftast är inte de inte fler än sisådär fem, sex personer av totalt 58. Så planerar jag mina dagar för att pricka in deras sändningstider, och skulle det nu absolut inte gå så lyssnar jag på internet i efterhand. Sen blir det ju till att strölyssna lite på några andra pratare också, till exempel när man står i köket och lagar mat och vill ha ett lagom trevligt bakgrundsljud.
Men varje sommar blir jag lika besviken. Efter att ha lyssnat på de personer jag planerat att lyssna på, plus några till, har jag knappt klarat av att lyssna färdigt på ens hälften av dem. Och kanske en till två har givit mig nånting. Knappt det.
Jag vet inte om jag har alltför höga förväntningar på människors berättarförmåga, men jag har en känsla av att P1 inte direkt väljer sina pratare efter talang att förmedla en historia. De väljer mediekändisar, skådisar eller entreprenörer som ska sitta och tjata i radion om sina karriärer. Gäsp. När ska dessa kändisar fatta att DET INTE GÅR att sammanfatta hela sitt liv på mindre än 1,5 timme utan att det blir alldeles fruktansvärt platt, ytligt och intetsägande? De bästa pratarna är de som 1, Riktar in sig på en eller två saker, liksom har ett tema, 2, Vågar gå på djupet (utan att för den sakens skull försöka pressa fram lite sentimentalitet, för det är det värsta jag vet, 3, SKITER I ATT HÅLLA PÅ OCH SKRÄVLA OM SIN JÄKLA LYCKADE KARRIÄR!
Det spelar liksom ingen roll att de är skådisar, filmproducenter eller designers. De rabblar sina liv som om de stod utanför och tittade på, och jag blir inte ett dugg avundsjuk på deras karriärer för som det låter har de ju ändå inte lärt sig nånting. Okej, nu kanske jag är väl hård. Klart att de säkert har. Klart att de, liksom alla människor, haft kriser och panikångest och sviktande självförtroende. Men de har inte förmågan att förmedla det. De har inte förmågan att berätta saker för andra på ett intressant sätt. Utom några få väldigt excellenta undantag.
Nej, jag ser ingen annan råd än att Sveriges radio får börja ha audition för sina medverkande i Sommar. Jag kan sitta i juryn. Somnar jag efter tio minuter är den tävlande ute. Allt skulle ju kunna livesändas också, kanske på teve. Skulle blir som ett nytt slags "Idol", fast för folk som redan är kända. Höhö, gud vad nyskapande. Inte.
Nä, skämt åsido, jag vet inte hur man ska råda bot på dessa trista Sommarprogram. Men kanske ett litet steg vore att ta in folk i studion inte enbart på grund av deras långa meritlistor, utan för att de faktiskt har någonting intressant att berätta och därtill har en förmåga att göra det bra.
Men varje sommar blir jag lika besviken. Efter att ha lyssnat på de personer jag planerat att lyssna på, plus några till, har jag knappt klarat av att lyssna färdigt på ens hälften av dem. Och kanske en till två har givit mig nånting. Knappt det.
Jag vet inte om jag har alltför höga förväntningar på människors berättarförmåga, men jag har en känsla av att P1 inte direkt väljer sina pratare efter talang att förmedla en historia. De väljer mediekändisar, skådisar eller entreprenörer som ska sitta och tjata i radion om sina karriärer. Gäsp. När ska dessa kändisar fatta att DET INTE GÅR att sammanfatta hela sitt liv på mindre än 1,5 timme utan att det blir alldeles fruktansvärt platt, ytligt och intetsägande? De bästa pratarna är de som 1, Riktar in sig på en eller två saker, liksom har ett tema, 2, Vågar gå på djupet (utan att för den sakens skull försöka pressa fram lite sentimentalitet, för det är det värsta jag vet, 3, SKITER I ATT HÅLLA PÅ OCH SKRÄVLA OM SIN JÄKLA LYCKADE KARRIÄR!
Det spelar liksom ingen roll att de är skådisar, filmproducenter eller designers. De rabblar sina liv som om de stod utanför och tittade på, och jag blir inte ett dugg avundsjuk på deras karriärer för som det låter har de ju ändå inte lärt sig nånting. Okej, nu kanske jag är väl hård. Klart att de säkert har. Klart att de, liksom alla människor, haft kriser och panikångest och sviktande självförtroende. Men de har inte förmågan att förmedla det. De har inte förmågan att berätta saker för andra på ett intressant sätt. Utom några få väldigt excellenta undantag.
Nej, jag ser ingen annan råd än att Sveriges radio får börja ha audition för sina medverkande i Sommar. Jag kan sitta i juryn. Somnar jag efter tio minuter är den tävlande ute. Allt skulle ju kunna livesändas också, kanske på teve. Skulle blir som ett nytt slags "Idol", fast för folk som redan är kända. Höhö, gud vad nyskapande. Inte.
Nä, skämt åsido, jag vet inte hur man ska råda bot på dessa trista Sommarprogram. Men kanske ett litet steg vore att ta in folk i studion inte enbart på grund av deras långa meritlistor, utan för att de faktiskt har någonting intressant att berätta och därtill har en förmåga att göra det bra.
Bra. Förslå mig till nästa sommar!
SvaraRaderaKram Mamma
Verkligen, håller med! Är så trött på att höra om folks karriärer eller rabblande om vad som har hänt i deras liv. Jag vill höra vad de tycker om saker, teorier, känslor, tankar, vad de har lärt sej, hur de har förändrats som människor. Jag skiter i att de är "kändisar", jag vill höra rörande historier av någon som kan berätta.
SvaraRaderaHelena for sommarpratare 2013!
Jag vill också ha mamma som sommarpratare, du skulle vara grym!
SvaraRadera