Landet och skatter från förr

Jag är på landet och här går livet i sakta mak, jag vet nästan inte vilken dag det är, det finns ingen fungerande klocka eller almanacka här, ingen teve och telefonen har bara en eller två pinnar uppe i hörnet så jag kan knappt prata med någon i världen utanför. Internet gick att ordna med hjälp av min pojkväns dator och telefon, men jag kan inte påstå att surfa är det jag ägnat mig åt sen jag kom hit. Jag har min första semester på flera år och känner mig fullkomligt salig. Ugnen har gått varm och det har blivit både bröd, kardemummabullar och banankaka med choklad i. Nu skorpor.

"Landet" består av tre hus på en höjd alldeles nära Bråviken utanför Norrköping. På andra sidan vattnet ligger Kolmården. Än så länge har inga förrymda björnungar hittat hit och inga vargar heller, men vem vet. Det skulle ju göra ett äventyr av alltihopa. Men ärligt talat behöver jag nog inga äventyr just nu, för saker och ting är riktigt bra precis som de är. Det är skönt att komma ifrån storstan, människor, trängseln på tunnelbanan och minutrarna framför spegeln på morgonen. Här behövs inget puder, ingen telefon i fickan och ingen prestationsångest.

Och då har jag har inte berättat det bästa med landet. Även om jag i nuläget är i ett väldigt stort behov av just lugn och avkoppling, så är jag fantastiskt glad över att det inte är det enda som det här stället har att erbjuda. "Landet" ägs av min killes mamma, som köpte ut stället av sina syskon för några år sedan. Som ni kanske kan räkna ut ägdes alltså stället från början av hennes föräldrar, som köpte det på 70-talet, men stugorna är byggda på 40-talet. På den tiden fanns det bara två byggnader, storstugan och lillstugan med tillhörande snickarbod. Numera finns även en ateljé med veranda och stora fönster, där jag och min kille delar världens största säng om nätterna. Det jag vill komma till är att eftersom "Landet" en gång ägts av min killes mormor och morfar är det fullkomligt fullspäckat av gamla föremål. En skattgömma, helt enkelt. Gamla möbler, speglar, blommigt porslin, svartvita fotografier från 30-, 40- och 50-talet, en gammal skivspelare med tillhörande skivsamling med allt från 30- och 40-talsjazz till 60-talets pop, rock och gammal country, gamla sneda skåpluckor från 50-talet (som dock inte sitter i köket som renoverades någon gång på 70-talet, utan står lösa i lillstugan), blommiga folkdräktehättor (de har dalasläkt), hemvävda dukar och tyger, bakformar i bleckplåt och köksredskap i vitemalj och så ting man inte ens visste existerande, med alla möjliga intressanta funktioner. Är det någonting man kommer på att man behöver, är det bara att rota lite i något skåp eller låda, så kommer man med allra största sannolikhet att hitta det. Hittade en oöppnad klädvårdsrulle till exempel, häromdagen när jag tröttnade på att mina byxor var fulla med ludd. Och en kökstermometer i originalförpackning från, tja, 70-talet kanske. Till råga på allt är min killes mamma konstnär och keramiker, vilket betyder att det finns drejade koppar och skålar i köket och en hel massa skulpturer utplacerade i trädgården. I ateljén hänger målningar och här finns både penslar och färger. Själv har jag ägnat lite tid åt att måla om en stringhylla som vi ska få med oss hem till lägenheten. Vilken skatt. Jag kommer aldrig tröttna på det här stället.

Men jag lovar, jag kommer tillbaka till Stockholm igen. I slutet på veckan, närmare bestämt. Ska bara hinna rota lite mer i alla dessa lådor och skåp först. Och äta mer bullar.