Om skammen

 Nu har jag inte skrivit här på månader. Det började med att jag hatade mitt jobb. Jag började på en ny arbetsplats i augusti förra året och grät både före och efter varje pass, flera veckor i sträck. Ville säga upp mig efter bara ett par dagar, springa därifrån och aldrig komma tillbaka. Men jag gjorde det inte. För att jag någonstans visste att den flykten skulle handla om en flykt ifrån mina egna rädslor snarare än från en vidrig arbetsplats. Det var ingen vidrig arbetsplats, det fanns inga elaka kollegor, ingen konkret hemskhet att sätta fingret på. Ingen egentlig anledning till tårar. Men inom mig, där forsade en strid ström av elaka röster som plågade mig dag och natt. Som talade om för mig hur värdelös jag var, hur jag aldrig skulle kunna lära mig någonting, hur mina kollegor skulle titta på mig, sucka djupt och skaka på huvudet. Det var inga vackra tankar, inget att vara stolt över. Inget man skriver i sitt CV eller skryter om på en arbetsintervju. Det värsta var att jag var så oerhört oförberedd på strömmen av ondsinta tankar, fastän jag sedan länge stiftat bekantskap med dem minst hundra gånger om. Brottat ned dem, tyglat dem och rest mig igen, fri. Med en naiv tro om att det var sista gången de kom till mig. Men det är aldrig sista gången. De kan vila latent inuti min kropp, vara tysta i månader och till och med år, men de kommer alltid tillbaka.

Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär. Kanske inte alla känner det lika starkt, lika extremt som jag gör, men jag vet att det här tvivlet på sina färdigheter, sina förmågor och kunskaper är allt annat än ovanligt. Att det är fler än jag som så många gånger suttit inne med de rätta svaren när läraren ställt frågor i klassrummet, men inte vågat räcka upp handen av rädsla för att säga fel. Att säga fel, att göra fel, är en dödssynd. Inte hos andra, nej de kan gott få fela utan att jag bryr mig nämnvärt, men jag får aldrig göra det.

Jag trodde länge att jag hade släppt denna dröm om perfektion hos mitt gymnasie-jag. Trott att det var då jag hade min peak, att det har lättat efter det. Först i höstas förstod jag att det fortfarande finns kvar, att det ligger gömt på en liten, men viktig punkt inuti min kropp, att det ibland styr mig utan att jag märker något för det har blivit så naturligt. Och att jag bara märker av det i situationer när punkten börjar expandera och tar hela min kropp i besittning.

Jag vill inte skylla ifrån mig, jag vet att det inte är någon annans fel. Jag har vuxit upp med två av de bästa, finaste och mest stöttande föräldrarna man kan tänka sig och hur mycket jag än analyserar, fram och tillbaka, så står det helt klart att det inte på något sätt står skyldiga till detta. De har snarare räddat mig de gånger jag varit på väg att tippa över kanten.

Men jag vet att det finns någonting sjukt i den här världen som få mig och andra så lätt in i den här sortens självdestruktiva tankebanor. Någonting som gör att nästan alla mina kvinnliga vänner och bekanta någon gång har haft någon form av ätstörning.  Någonting som gör att stressen, skräcken, förtvivlan och känslan av otillräcklighet så många gånger går att läsa i mina kvinnliga kollegors ögon. Sällan eller aldrig i mina manliga kollegors. Precis som det så ofta var i skolan. Jag säger inte att killar och män har det lättare. De tampas säkert med inre strider av alla de slag, liksom vi alla gör. Men ska vi tala om prestationsångest, ska vi tala om duktighet, så är jag rätt så övertygad om att många män kommer ganska lindrigt undan i jämförelse.

Jag slötittade på ett avsnitt av ”Top Model Sverige” till frukost. Jag vet, jag borde inte ens titta på sådan smörja, men fastän det är ett hemskt program är det så jäkla intressant på samma gång. Deltagarna blir fruktansvärt illa behandlade. Fotomodeller ska tåla allt. Och de får ABSOLUT inte ha någon som helst åsikt angående bilden som ska plåtas, för det är fotografens jobb. Fotografen, som 9 gånger av 10 är man. Modellen, som 9 gånger av 10 är kvinna.  Fotografen och stylisten styr modellen. De kan vända och vrida på henne, klippa av henne håret, skrika att hon ser ut som en kossa, hon är ändå bara ett medel för att sälja en vara. Och de tjejer som inte går med på den här behandlingen, de åker ut, utan krus. ”Det här är Top Model Sverige, ingen jäkla lekskola!”

Nej, det är ingen lekskola. Precis som verkligheten. Det är blodigt allvar. 

Jag är ingen deltagare i Top Model (tack och lov). Men jag är en medborgare i det här samhället. En kvinnlig sådan. Och det innebär att jag vuxit upp i ett samhälle som alltid, i allt jag gör, hur jag för mig, hur jag ser ut, vill bedöma mig. Och jag har blivit beroende av att bli bedömd. Jag VILL blir bedömd. Jag vill, i allt jag gör, veta att jag gör det bra. Vill veta att jag är snygg. Vill veta att jag gör gott, att jag är omtyckt, att människor vill ha mig. Men det betyder också att det finns massor av saker jag inte vågar göra. Av rädsla för att inte vara bra, att inte räcka till, inte vara tillräckligt snygg eller bli tillräckligt omtyckt. Det begränsar mitt liv och gör att trots att jag vuxit upp med en kärleksfull familj, tak över huvudet, mat på bordet och tillräckligt med pengar ändå i vuxen ålder kan känna att jag står och stampar på samma punkt utan att komma någonvart. Så mycket jag skulle kunna lära mig, så mycket som jag skulle vilja göra men inte kommer mig för. Och jag skäms för det. Skäms för att jag har så många möjligheter som jag inte tar tillvara på, för att min egen hjärna sätter hinder för det. För att min hjärna blivit programmerad av samhället och efter hur en människa, en kvinna, ska vara.

Därför har jag inte velat skriva här. För att jag har skämts. För att jag egentligen vill att ni ska tro att jag är en av dem som inte bryr sig, att jag är oberoende och stark, att jag vågar stå emot mitt eget tvivel. Att bekräftelse inte spelar någon roll för mig, fastän det spelar så sjukt jävla stor roll. För att jag visste att om jag skriver att jag hatar mitt jobb och hur dålig jag känner mig, så skulle jag skämmas över att jag känner så. Nu, sex månader senare, vet jag återigen att jag kan. Ännu en gång har jag bevisat för mig själv att jag är tillräckligt bra. Men kommer den känslan att hålla i sig till nästa gång jag är ny på en arbetsplats eller står inför en uppgift som är ny och främmande för mig? Jag tvivlar på det. Då är det bara att börja om igen. Det är priset jag betalar för att leva i den här världen. Jag och många andra.